Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader. Det blir inget märkvärdigt. Mitt liv följer numer en snitslad och sandad stig varvid mina avhandlade betraktelser är av vardaglig natur. Jag kompenserar dock detta genom att tillskriva mina spaningar oproportionerlig stor betydelse. Jag kan göra en kalkon av ett ejderdun som Cilla Ingvars sa. I rummet bredvid låter det som om Erik har ett My Bloody Valentine solo i halsen. Att skriva är då svårt. Han har ett säreget och något osorterat sätt att förtälja det som trycker honom. Han går som vanligt i stark polemik mot vedertagna säng och nattrutiner. Denna dagliga envig är dock tydligen något naturligt och skall genomlidas med ett leende på läpparna enligt bättre människor som skriver om sådant.
Så vad har hänt sedan sist? Eriks första skratt inföll efter att T först, och sedan jag, gjorde ett sådant där magpruttsblås som jag tidigare blivit generad över att ens tänka på. Två snabba skratthack blev till näpet örongodis och ett minne för livet. Erik är söt i hela sin nos. Glad och förnöjd stora delar av dygnet. Kvällsarg. Dagen efter är han som ett gullefjun och när han skrattar ser han ut som en badanka i form av en Pezfigur. Han är min fina pojke.
Jag arbetar över, under och på. Igen och igen. Min träningsiver har därtill gått i vinteride och jag börjar fetta på igen. Av pingis har det blivit inget. Jag har kort hår. När jag vaknar och snoozar hela vägen till jobbet står håret rakt upp. Det kan vara det som händer den dagen. Förutom ständiga demonstrationer utanför mitt fönster. Och ett eländes ok till arbetsbelastning. På fackspråk märkligt nog kallat balanser. Jag åker till Malta imorgon. Arbete, fast med en twist, hoppas jag.
Jag har en återkommande dröm om att jag går om tredje ring. Jag är äldre än rektorn. Jag får dock aldrig ihop tillräckligt bra betyg för att gå vidare i livet. Jag glömmer bort var lektionerna är på grund av att jag måste jobba i en fotobutik samtidigt. Ibland så har jag inte ens ett jobb vid sidan av utan bara en märklig oförmåga att förstå och hinna med. Jag vaknar och är då nöjd över att jag faktiskt slutade skolan redan på 80-talet. Den här jävla maran rider mig en gång i veckan.
När började vi egentligen att fira Halloween? Helt plötsligt så slänger Herr Icander ut ett ben. - Fira och köp you suckers! Och köpkollektivet svarar som i trans - Yeeeah! Lets trick and treat, lets put our collective hands in the air and wave like its McDonalds time and very awesome and very coolers. Jag tänker trilskas och vägra Halloween tills Eriks skolkamraters föräldrar tycker att jag är obekväm.
Jag, och vid ett tillfälle även mitt lilla barn, har i veckan, vid övergångsställen, nästan blivit påkörd av bilar där föraren sitter hukad över sina tuffa mobiltelefon. Det må så vara att man kör över en spädis. Bara man får skriva att man checkar in på Klädesvägen och att man nu kör till jobbet så att någon gammal skolkamrat från sexan ska kunna säga, åh, fick den jävla muppen körkort till slut. Flexibelt, livsfarligt, samtida. Vilka sköna tusenkonstnärer som fyller våra nät.
Jag är ibland ute och går maratonpromenader genom mitt Bromma. När jag går på Grönviksvägen så tänker jag att jag inte vill leva i ett land där mina skattepengar går till att mindre bemedlade ungdomar ska få roten-i-röven jobb där de har att bädda de bättre bemedlades ungdomars sängar. De enda rishögarna som kantade vägarna där tillhörde de polska stenläggarna. Snart kommer väl fas fyra knegarna att agera fartgupp utanför Äppelviksskolan. Jag har börjat odla ett litet försiktigt klasshat. Som lägre medelklass räknar jag dock inte in mig själv i det perspektivet.
Nä, jag ska upp med tuppen vid 05.00. Jag ska hinna kamma mig och så inna planet tar mig till Valetta. Mer om det och annat senare.
Magnus. S
