Sodavatten och grapetonic

Mannen lyfter med stel rygg upp en tomback med sodavatten och grapetonic ur sin röda Corolla. Bland livsmedlen kan även siktas sviskon vilka hjälpa matsmältningen på traven. Jag ser att mannen är jag. Stavgången är krattad. Anyone for kokkaffe och finska pinnar?

I skrivande stund kom jag på en lustifikation som jag måste flika in vad beträffar hederligt tomglas. Hur många av Er har inte varit med om att avböja äldre släktingars erbjudande om medhavd färdkost på grund av meckigheten (svara nedan). Förplägnad vilken består av två glasflaskor Loka (alt vatten med patentkork), kapsylöppnare för flaskorna, två bananer, äpple, servetter och till detta smörgåsar i plastfilm i en separat plastlåda alternativt ny påse. Man tackar vänligt nej, rädd för att man efter ett tag har prylar och påsar värdiga en bakluckeloppis, för att efter fem minuter senare svänga in på macken och tjacka en petflaska och en påse bilar. Kommer jag packa Eriks matlåda med medisterkorv, hyvlade morötter och glasflaskor med vatten och plastkapsyl?

Jag är på jakt efter en mansbody. En sådan där man såg i gamla pilsnerfilmer. Ett tåkken däringa helplagg som håller ihop och enar underredet med buk och bröst. Ty när arslet försvinner ut på sidorna för att år senare bygga en svålkrans vars ändar möts på framsidan av kroppen står man inför det faktum att stjärten gjort en rockad. Detta får till följd att byxorna sitter dåligt. Man drar därför ideligen i byxorna varvid underkläder och t-shirts bildar glipor och knorv. Detta går man och förbannar i åratal utan att göra något åt (pingisträning bygga ej stjärt). Nu när jag ändå raljerar över min tilltagande gubbighet och på så sätt redan reat ut min värdighet kan jag härvid ta hjälp av Er med tips i jakten på en ”mansbody”, om nu sådan finns. Kan man köpa sådana på Ströms? Tipsa och vinn gamla pingisrack. Jag vill bli glip-fri.

Vi är på jakt efter en mörk rullgardin till Eriks rum. Där finns en vit. Vita mörkläggningsgardiner är inte bra. Vad är dealen med att ha vita rullgardiner? Att det ska bli lite ljust? Hjälp mig här.

Jag skulle spontandansa med Erik häromdagen. Det var så länge sedan jag dansade att jag kom på mig själv att räkna takten i mitt huvud. Ett, två, tre, fyra. Hopp. Kommer man känna sig lös och ledig med det där igen? Kanske när man tappat omdömet helt och med ölstinn iver återerövrar ungdomen vid något framtida femtioårskalas.

Mina fördomar har kommit på skam. Attans. Jag trodde att det var travgubbar med Expressen som skulle vara de värsta näsblåstyperna vad beträffar barnvagnstolerans. Men det är tyvärr äldre kvinnor. Här finns några goa örhängen att förtälja. Tantor som slagit rekord i intolerans och nedrighet. Sparar dessa till en annan uppdatering…eller mognar, förlåter och går vidare.

Jag har tid att skriva idag. T och E är i Gävle hos svärmor. Han har precis tagit sina första steg. Jag hoppas svärmor får se det nu. Dom är fina de mina. Jag har tur jag. Kanske borde gnälla mindre. Klippa mig och skaffa nytt jobb. Men först lite retrobus med Anders och Magnus imorgon.

På återseende.

aka Magsk

Zonterapi och fågelkvitter

Man borde ha skaffat barn innan man skaffade barn. För att snabbare få veta hur man är skaffad när man står med brallorna vid vristen inför sitt livs viktigaste kretslopp. Om jag i somras vetat vad jag börjar förstå nu skulle jag genat direkt till Zonen. Zonen handlar om acceptans och förhållningssätt inför det som utgör din tid, din nya tillvaro och din brist på kontroll. Att vara i Zonen är att fungera utan att fundera, att gilla läget utan att gilla läget, att försätta sig i någon form av självkontroll. Och under tiden låta kärleken flöda så fritt den förmår. Även de där dagarna man vill sälja knatten på blocket. Det är en sedelärande resa. Ett litet gatlopp, på en lång och gyllene Eriksgatan. En biologisk boja som utgör ett blodsband av guld runt din ankel. Och runt ditt hjärta. Den som tyglar flyktgenen när det lilla livet topprider dig över törnar och snår. För att du älskar. Och för att du måste.

Föräldraledig. Nja. Arbetstiden snittar runt tolv timmar per dag. Och på arbetet kunde man skita i fred och irrjobba några minuter inför lyckta dörrar. Tio sekunders ouppmärksamhet är på Stopvägen 93 lika med en blessyr. Vid tjugo sekunders uraktlåtenhet har han odlat potatis på grannens parkettgolv. Men när han sover sin söta förmiddagssömn och när man traskar runt någon av sjöarna här. Då kvittrar lärkor. Då lyfter taxen sitt ben mot väggen. Då blommar häggen. Och då hinner man planera för lillens vidare överlevnad och välmåga. Då vilar vi.

M + E = Sant

På spaning efter den samtid som flytt

Tänk att man i många delar blev den vuxna mannen som man minns honom från sin barndoms TV-dramer. En på-riktigt-vuxen med näsblås, viktiga telefonsamtal, nylonskjorta och assistent (mötte ofta i TV-sammanhang döden i en brun Saab). Pojken med stjärnskjortan och de grumliga ögonen har blivit med funktionsplagg och kärnfamilj. Och det känns på det hela taget rätt, riktigt och lite fint. Det går inte att rulla hatt med en napp bakom varje öra (som de gamla Hagaindianerna sa) och siffrorna i det röda kuvertet måste ta mig fan upp pronto. Då och då gästspelar man dock i de gamla sammanhangen. Man kanske få vara med på nåder och spela skivor eller blir bjuden på något roligt av och med folk i farten. Kanske droppar lite världsfrånvänd indie på någon nyårsfest. Men, på det hela taget har jag förstått att jag vuxit in i rollen som en mycket vit "medelålderskille" vilken sakteliga börjat ploga ner för ättestupan. Jag har trott att jag haft godkänd koll, men exemplen hopar sig. I tron om att man stått rustad till tanden har man bara haft brödbitar till anden. Så, på vilket sätt börjar det gå lite grann åt helvete då? Jo......

Jag hade för avsikt att skänka ett par obetydligt använda Onitsuka Tiger sneakers (för små) till en polare härförleden. Han ("kan" Sneakers n stuff och gillar Tribe Called Quest) är yngre än jag men ansåg att dessa, som han sa, "ville" för mycket. Enligt denne kännare har jag med andra ord inte haft omdöme att rusta tassarna efter ålder och kulturellt kapital. Det händer även att min fru slår larm, det handlar då ofta om kepsar eller mössor. Jag har även köpt ett par "Get-a-grip" efter 40. Större delen av min toalett ter sig med största sannolikhet som någon slags töntig "corporate-indie" för den post-ironiska modebloggs generationen. Jag är rädd för att jag i framtiden kommer att klippa mig i "busiga" frisyrer.

Jag kan inte längre dechiffrera klubbanonserna i nöjespressen. Inte ens i den traditionella kvällspressen. Det kan stå något typ att Rådde" och Laika blandar Berlindekadens och uppsluppen Detroitretro på terassen. Mackan skojar till det med hemvävd doomclash och Sebbe-G utlovar belgiska dvärgar i källaren. Ni som minns klubben Love-Ape förra året kommer att känna igen Er. Det är ta mig fan obegripligt även för lösmustacherna på Nytorget. Det hela är larv.

Jag räds ny teknologi. Och jag är mycket rädd för operatörer. Jag har fått 100 någonting draget rätt upp i tamburen. Men jag vill inte prata med operatören som går under namnet Bravo. Jag vill inte ha en ny tidslinje och förstår inte Twitter. Förstår överhuvudtaget inte vitsen och värdet av att den utbyggda tekniken möjliggör för en person att "puffa" en gammal lumparkompis från ett skithus nära nordpolen. Förstår inte vitsen med att person A delger att denne "inhandlat mat" och att person B-E, "gillar" det. Mycket teknik, liten tankeverkstad. Ring varandra. Kramas.

Jag har missat hela glädjetåget med "upplevelsebaserade events" och actionsporter. Det finns sporter där man åker skridskor, på en motorcykel, genom hav och eld (i en velodrom). Allt är "awesome" och "dude". Och det finns ta mig fan en expertkommentator till allt. Jag har en utmaning till alla adrenalinjunkies. Stressa genom Brommarondellen i morgontrafiken (ny x-games gren), därefter kan ni kalla er daredevils.

Alltså.....jag har förstått att jag inte är "home with da downies" utan "home in ma undies"...keeping it väldigt real. Det är dock på senare tid jag har förstått det på riktigt.

Dr K-4

Dr Hook kille

Dagens insikt. Nyhetens obehag är alltid för handen för en bakåtsträvare.

Jag skulle vilja plocka bort prefixet "Street" från det allmänna utrymmet. Det är också angeläget att påbörja samtalen om en sund nedrustningsplan för fenomenet Nycircus.

Varför är juiceglasen så små på hotell? Storleken på glaset gör bara kön till grapejuicemaskinen onödigt lång. Att downsiza juiceglasen har aldrig lurat en rejäl bakfylla. Kommer Stefan Löfven sätta ner foten i den här frågan?

Voynichmanuskriptet är på väg att dechiffreras av ett gäng mycket skäggiga forskare från UCLA. Vad man hittills har kunnat utröna av dess krumelurer och skisser är, "om du köper ny dator eller teknisk apparatur i framtiden så kommer dessa inte fungera direkt".

Jag har efter många år som tvesovlare börjat sova med en kudde istället för två. Det är bättre att vika, eller fluffa, den mindre kudden efter önskad form än att få två kuddar att samsas. Den här insikten är viktigare än allt jag sett på så kallade "Idrottsgalor" alla dessa år.

Jag och min psykolog har arbetat en del med omedveten närvaro. Det har inte fungerat.

Jag har gött Erik. Nu är han dubbelt så stor som han var tidigare. Nu kryper han. Han sover bättre. Mat gör barn gott. Jag rekommenderar det.

Idrott förbrödrar inte.

Och till sist. Köp semlor. Bli sams.

Magnus Skarbo

Mellan sportutsändningar och tröstningar

Jag lever. Men jag skriver inte blogg. Jag donar. Men här, några förlupna rader till mitt sjunkande örbloggskepp (förlåt). Innan Milano derbyt. Jag behöver den flykten innan min tuffa måndag då jag lagom till frukost får kalasa på godsaker från Stockholms mesta surdegshotell, also known as mitt dokumentskåp. Det innehåller ett gäng ganska svårsmälta historier och dess bakteriekultur gör ingen mage glad.

Året har hittills handlat mycket om don och fix. Väldigt lite har handlat om skidresor, dyra restaurangbesök och hedonism.

Nytt år. Ny "kula". Jag rullar in i det nya året beredd på, bumpers, hinder och gropar. Jag ska lira försiktigt. Inte tilta eller få frispel ty jag vill vara i god vigör när jag i april tillträder mitt livs viktigaste uppdrag, min första föräldraledighet. Mer om den sen. Kanske.

Liten knatte har i skrivandde stund inmundigat den svenska vällingreserven men har vissa problem att komma till ro. Efter visst vak sover han inte nu. Han sover han räv, bidar sin tid och smider ränker inför ett gäng nattliga uppträden. Men hur kan man vara sned på ett sådant fejs. Erik, är ständig etta på sockertoppen. Ännu ej piercad.

Nu börjar matchen. Det här var ett sätt att säga hej. Hej. Skriver snart igen. Då ett manifest.

Ps: 2012 ska man/kan man ha en piercingkula på tandköttet mellan framtänderna. Jag är ännu inte nere med det. Jag och T hade 51 poäng på på spåret sist. Claes Borgström hade 12. Jag har även löst svåra korsord. Min ökade espri står i direkt motsatsförhållande till min forehand.

Syns snart på riktigt! Eller!

Söndagsnisse

Det lackar ur mot jul

Min lilla familj flanerar längs ett solbestrött Ålsten. Rosenkindade barn leka bondgård, små fåglar sjunger barbershop och självaste Madicken säljer nybakade struvor. Själv är jag i full färd med att berätta vilka fyra människor jag har hatat mest i mitt liv och att en av dom bor i närheten. Jag är horungen kvarlämnad vid brödtextens sidbrytning. Jag nyktrar till där vi går och förstår att jag är ute och seglar. Livet pågår bredvid mig och likt räven gnager jag sakta bort det som håller mig på tassarna. Långa perioder av stress och oro har snott om skaftet på mig ytterligare ett par varv. Nog för att man balanserat på borderlinan förut, men nu är jag i paritet med skrikkärringen på tunnelbanan och spelar över i min egen Norénpjäs.

Egot har tidigare kunnat fly undan kraven medelst borsten, erotiken och televisionen. Nu, mitt i livet, rätt upp i kivet, finns inte dessa isflak. När jag urlakad kommer hem efter dagar av halvkriser, tidsfrister och oupprättade frågetecken har jag fått allt svårare att ta tandaklådaskrik, tjafs om vardagsskit och telefonförsäljare av Stockholms Fria. Kort sagt, det minsta lilla skit som går mig emot gör mig till en krisande rainman. Och tyvärr når skiten fläkten även på behörigt avstånd. Jag gör mig illa, jag är självskärande emorfjortis i en 90-kilos bowlingkropp.

Idag, måndag, har jag dragit i nödspaken. Jag börjar med en vecka. Jag ska återerövra friden. Hej pingis. Hej joggingspår. Hej mitt nya vackra liv. När jag navigerat mig tillbaka till gatuplanet ska jag ge de mina en stor kram förlåt och ringa Er...mina vänner.

Dr Svår

Ja, nu är det höst och löv och sådant

Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader. Det blir inget märkvärdigt. Mitt liv följer numer en snitslad och sandad stig varvid mina avhandlade betraktelser är av vardaglig natur. Jag kompenserar dock detta genom att tillskriva mina spaningar oproportionerlig stor betydelse. Jag kan göra en kalkon av ett ejderdun som Cilla Ingvars sa. I rummet bredvid låter det som om Erik har ett My Bloody Valentine solo i halsen. Att skriva är då svårt. Han har ett säreget och något osorterat sätt att förtälja det som trycker honom. Han går som vanligt i stark polemik mot vedertagna säng och nattrutiner. Denna dagliga envig är dock tydligen något naturligt och skall genomlidas med ett leende på läpparna enligt bättre människor som skriver om sådant.

Så vad har hänt sedan sist? Eriks första skratt inföll efter att T först, och sedan jag, gjorde ett sådant där magpruttsblås som jag tidigare blivit generad över att ens tänka på. Två snabba skratthack blev till näpet örongodis och ett minne för livet. Erik är söt i hela sin nos. Glad och förnöjd stora delar av dygnet. Kvällsarg. Dagen efter är han som ett gullefjun och när han skrattar ser han ut som en badanka i form av en Pezfigur. Han är min fina pojke.

Jag arbetar över, under och på. Igen och igen. Min träningsiver har därtill gått i vinteride och jag börjar fetta på igen. Av pingis har det blivit inget. Jag har kort hår. När jag vaknar och snoozar hela vägen till jobbet står håret rakt upp. Det kan vara det som händer den dagen. Förutom ständiga demonstrationer utanför mitt fönster. Och ett eländes ok till arbetsbelastning. På fackspråk märkligt nog kallat balanser. Jag åker till Malta imorgon. Arbete, fast med en twist, hoppas jag.

Varför går aldrig "Kinarestauranger" i konkurs? Det var många decennier sedan ens ens vänner ringde och föreslog en helkväll på Soup Dragons i Blackeberg. Modernt folk i farten frekventerar ju sällan klassiska kinahak så länge de inte heter något postironiskt och ligger innanför tullarna. Så varför går inga klassiska fulkineser i konken. Svara och vinn en mysfredag med Tacos (rödfärgade tacosskal på Haloween - not).

Jag har en återkommande dröm om att jag går om tredje ring. Jag är äldre än rektorn. Jag får dock aldrig ihop tillräckligt bra betyg för att gå vidare i livet. Jag glömmer bort var lektionerna är på grund av att jag måste jobba i en fotobutik samtidigt. Ibland så har jag inte ens ett jobb vid sidan av utan bara en märklig oförmåga att förstå och hinna med. Jag vaknar och är då nöjd över att jag faktiskt slutade skolan redan på 80-talet. Den här jävla maran rider mig en gång i veckan.

När började vi egentligen att fira Halloween? Helt plötsligt så slänger Herr Icander ut ett ben. - Fira och köp you suckers! Och köpkollektivet svarar som i trans - Yeeeah! Lets trick and treat, lets put our collective hands in the air and wave like its McDonalds time and very awesome and very coolers. Jag tänker trilskas och vägra Halloween tills Eriks skolkamraters föräldrar tycker att jag är obekväm.

Jag, och vid ett tillfälle även mitt lilla barn, har i veckan, vid övergångsställen, nästan blivit påkörd av bilar där föraren sitter hukad över sina tuffa mobiltelefon. Det må så vara att man kör över en spädis. Bara man får skriva att man checkar in på Klädesvägen och att man nu kör till jobbet så att någon gammal skolkamrat från sexan ska kunna säga, åh, fick den jävla muppen körkort till slut. Flexibelt, livsfarligt, samtida. Vilka sköna tusenkonstnärer som fyller våra nät.

Jag är ibland ute och går maratonpromenader genom mitt Bromma. När jag går på Grönviksvägen så tänker jag att jag inte vill leva i ett land där mina skattepengar går till att mindre bemedlade ungdomar ska få roten-i-röven jobb där de har att bädda de bättre bemedlades ungdomars sängar. De enda rishögarna som kantade vägarna där tillhörde de polska stenläggarna. Snart kommer väl fas fyra knegarna att agera fartgupp utanför Äppelviksskolan. Jag har börjat odla ett litet försiktigt klasshat. Som lägre medelklass räknar jag dock inte in mig själv i det perspektivet.

Nä, jag ska upp med tuppen vid 05.00. Jag ska hinna kamma mig och så inna planet tar mig till Valetta. Mer om det och annat senare.

Magnus. S

Att bära kaffe. Bland annat.

Jag har någonstans, vid någon tidpunkt, förmodligen en tisdag, blivit en Caféprogramskille. Signalen blinkar svårt beige när jag jag kommer på mig själv att lugnad vila i denna chimär av vardagslyx. Min hårda vardagstrall tarvar väl akut trivselfluff. Jag vill omedelbart bli bjuden på snittar, rufsad i håret och få råd om en lagom höstensemble. Hör ni hur jag börjat kokettera med min vanlighet. Jag drar upp byxorna i navelhöjd, rätar på ryggen och rättar mig i ledet. Det är så skönt. Vilken resa den är, medelåldern.

Valde bort EM-finalen i pingis genom att i egenskap av suppleant och prospect i Bostadsrättsföreningen bevista ett för föreningen avsett möte. En säljare av äkta Eau De Vie snitt höll ett två och en halv timmas initierat framförande om avloppsteknik. Jag fick förstå farorna med bakfall på luftuttaget och hur man genom ett skönt totalkoncept kan få fason på allt från vertikala spillvattenstammar till lodräta diton. Skeenden exemplifierades genom bildförevisning och allvar betonades med "oroliga" clipartgubbar som vid varje sekvens uppgivet synade de igenslammade stammarna. Jag gillade honom. Han var från en tid då man blandade canadensisk whiskey med clubsoda. När salta pinnar var festligt och blandbanden kunde heta Absolut Lektyr. Jag är så trött. Jag vill dit igen. Bli buren av mamma in i den väntande bilen och nattluften gifte sig vidunderligt med doften av alkohol, parfym och cigaretter. När Taxin hade en sådan där kupa över förarsätet. När nästa dag innehöll straffsparksläggning och "Larmet Går".

Det har blivit än mer modernt att bära sitt kaffe. Den tidigare om-sig-kring-sig katten brukade på ett urbant New York manér synligt bära sin frigolitmugg mellan viktiga möten. Numer har jag spanat in att man håller sig med kombinerade termosar/muggkoncept så att den som alltid måste vara på tårna har möjlighet, att i steget, kunna ha tillgång till det svarta guldet. Tacksamt.

Köpte en fräsig svart anteckningsblock för fickan. Den var avsedd för de i stunden gudagivna uppslagen. Av detta blev inget. Min arbetssituation har varit av sådan art och beskaffenhet att den dränerat mig på all (skriv)lust. Jag har inte orkat förärat Vasa Real med min luriga servereturer. Eller trampat spår och asfalt. Jag har istället löpt någon form av dagligt gatlopp för att därefter åka hem och efter bästa förmåga spendera kvalitetstid med guldknatten och bäste Térese. Levt i de stunderna, försökt vara närvarande i mitt eget liv. Min spegelbild visar i skrivande stund en blek figur med rött och blått, i och under, ögat. En smalplufsig krake med någon slags skinnstrand över ansiktets en gång så friska lyster. Jag är blästrad och urgröpt. Och jag när en önskan om mer tid för de som betyder och som har betytt mest i mitt liv. Tills dess får jag trösta mig med Go'kväll, Axess och livsstilsportalen TV 8.

PS: Jag sitter på en älgstek, svart trumpetsvamp och hemgjord lingonröra. Det finns förutsättningar för en riktigt god afton. Om ni tar med det dyra skitgoda vinet lagar jag en kärleksfull middag. T och knatte förgyller.

God natt.

Dr Svår

Den allra skönaste känslan för soft-rock-feeling

Jag verkar ha ett kontrakt med gud. Att alltid stå till förfogande som blekfet eller dylikt. Har i fyra månader tränat likt en elitmotionär, slängt nycklar till barskåp och ratat sockerskålar. Då belönar kroppen mig med att gå ner ett fuck-you-kilo. Vad i alla svarta kakhål är dealen med det? Jag och mina hakor har därvid utmanat all naturvetenskaplig forskning så som vi lärt känna den i modern tid. Jag säger bara A-P-A, apa!

Jag kunde mitt fysiska unikum till trots mecka ett sockertroll. Mina fingrar är glansiga av dregel. Erik spelade nyss munspel på mitt ringfinger. Sedan lekte vi "tofsvipa". Jag var "major Kwack". Därefter roade vi oss (mig) genom att leka "Trelleborgsdansen" och "Sjökapten". Lekar som tog form i stunden, blev till dadaism i min av nya känslor kidnappade hjärna. Jag är som kreatör av bizarr barnlek lika giftig som en Zlatan på övertid. Det bara flödar från vansinnets källa. Övergivna lekar som t ex "Dr Falco" har Erik växt ifrån.

Min tandborste är svår och futuristisk. Varje hörn har en funktion likt en Schweizisk armékniv (tungskrap alt massage alt ekonomikonsult). Den är en helhetslösning för hela käften och formgiven av Nasa. Men den lyckades inte, trots att jag dansade runt den igår, förvandla mitt glas vatten till en Imperial Lager och chilinötter.

Har ni hört. Lattefnattarna på Söder fortsätter att pinka in sina revir. Skönt inbodda longboarders taggar snart sitt LRS "Lower Ringside represent" mellan korsningen Ringvägen/Östgötagatan till kröken på Renstiernas gata. Rebellbohemssandinister med privata sjukförsäkringar slåss för sin rätt att vara mest söder. Vilka sköna katter. Ni som sålde släktens herrgård för ett krypin på Skånegatan, ni som drömmer om den gamla hemstaden, om grus på garageuppfarter och att få plantera saker vid torp.... att få erkänna att ni föredrar Kent före Pavement.....srping för livet...mot ljuset

Härförleden. I väntan på bussen. På väg mot helig svampmark. Blev jag i kuren uppmärksammad av en kvinna runt 75 och dennes milt åldersstigna moder. Hon tittade på svampkorgen och sa - Vad har du köpt där? - Det är bara min svampkorg, sa jag. - Men du kan ju bli av med den sa hon. Nej, då sa jag till tanten (liknar detta en Slas berättelse?). - Jo, om två personer kommer emot dig så slår de lätt ner dig och tar den och sakerna i den. - Jo, men jag tror att det ska gå bra sa jag och stod på mig. Då yppar tanten - Äsch förresten, lyssna inte på mig, jag är riktigt jävla hög, helt borta. Kvinnans svårt åldersridna moder börjar då att skratta frivolt rökande en cigarett stöttandes av en rullator. Kom hem med sex Karl Johan och några vinriskor.

....Nu går tiden fort. Man hinner inget annat än att dra in deg och lägga livspussel. Till och med värdefull TV-tid har gått förlorad. Ur led är tiden. Leve den!!

Till alla Er som jag inte hör av mig till eller hinner träffa. Stanna kvar. Ni är viktigare än någonsin nu. Jag återkommer om något år eller ett par. Vi hörs!

Major Kwack

Tiden går

Det knäpper i höften. Och frisören ansade häromdagen på eget initiativ mina ögonbryn. Vid 40 pinnar muck skaffar man barn. Med löparskor jagar jag den energi som flytt. Håller ålderdomen stången några kilometer åt gången. Jag kan idag stoppa ner skjortan i byxan utan att se ut som en bowlare. Gott så. Men jag springer främst för att orka. Jag springer för tre. Endera dagen ska jag även begagna mig av bostadsrättsföreningens gym. Överkroppen ska med och i bästa fall även de trötta armbågspadsen som utgör mitt arsle. Kanske jag i all hast och iver bleker mina tänder, går över gränsen, får seglarstil.

Föräldraskap
Slita-sig-i-hår-skap. Denna problemlösningsfest. Detta biologiska Sudoku. Detta underbara och småjävliga som sliter och smeker. Där vinsten är den större kärleken. Den extra dimensionen som alla tröttsamma föräldrar talade om inför mina döva öron. Efter att ha förlorat mig i Eriks första leende förstår jag den. Jag förstår samtidigt att jag aldrig kommer att förstå att någon annans Erik dog den där ödesdigra dagen i Norge. Av en man som rättfärdigade sitt eget liv genom att ta andras. Jag kommer inte kunna skydda honom, eller mig själv, mot allt. Man får köpa det.

Djävulen bär Prada?
Innan tragedin. Några fjuniga nationalsocialister stod vid Brommaplan och delade ut flygblad som var med nationalistiska än socialistiska. Förbipasserande tog omvägar. Efter en halvtimme så bytte dessa ädelsvenskar strategi genom att vända flygbladen upp och ner. De kommer dock inte ta oss med list ty armen som delade ut flygbladen var dekorerade med hakkors, solhjul och vetekärvar. Men å andra sidan kan de ju inte heller gömma sig bakom Lacostetröjor numera.

Stockholm – Dakar - Grönköping.
Knappt har liggsåren på de privata vårdinrättningarna lagt sig förrän våra folkvalda, av pensionärer uppfödda och gödda, kommit på ett nytt sätt att spara in på sina grånande medmänniskor. Från och med nästa år ska de som ringer färdtjänst beställa sina bilar genom ett teleserviceföretag som upphandlat tjänsten i Senegal. Senegalesiska studenter ska Hermods utbildas i fonetisk svenska, och därmed, genom att förstå standardfraser och röksignaler ge hörselskadade pensionärer rätt antal bilar till rätt platser, i typ Midsommarkransen. Jag tror att satsningen kommer att lida av vissa barnsjukdomar. Måtte dessa politiska ”äss” lagföras för alla brott i hjärnbalken och för evigt dömas till att beställa sina semester- och affärsresor genom samma bolag.

Naturen – ok – inte mer.
En av mina vänner spenderade en del av sin dyrköpta semester per fot, genom Abiskos vackra natur, på Kungsleden. Den svenska naturromantikens Eriksgata. Scoopet i kråksången är att vederbörande är patologiskt ointresserad av natur och djur. Han har tidigare yppat sådant som ”Fåglar, berg och träd ger mig inget”. Efter semestern sammanstrålade vi i storstadsdjungeln. Jag var ganska säker på att perspektiven skulle ha förskjutits efter att denne insupit nästan löjlig natur under en veckas kontemplation á pied. Svaret blev.

” Jag har inget emot djur och natur i sig. Jag ser till exempel ett djur och tänker att där sitter ett djur. Jag gjorde resan för den påtvingade medietystnadens skull. Efter ett par dagar så förstod jag dock inte varför jag gick där? Efter ytterligare ett par dagar undrade jag vad som var meningen med att göra saker överhuvudtaget. Det är liksom gardening–gardening-death. Killen är i övrigt sjukt sympatisk och vettig.

Och så...mitt i natta...

åkte en sån där MC med tordönande chockvolym över Stopvägen och väckte allas barn. Inklusive Erik, som har varit en handfull hela kvällen. På tal om syfte med livet. Mitt syfte med livet blev i skrivande stund att leta reda på denna...skäggapa... och göra honom till min personliga Kasperdocka. I detta och i mitt nästa liv. Amen.

Magnus "av anonym kallad elitist" Skarbo