Uppe på åtta

Det har runnit tårar och blodregn under broarna i Åkeslund. Jag har ålat och hasat genom fyrtio nyanser av brunt. Men ljuset sipprar åter genom askmolnen. Det lyser mycket svagt av vacker gul neon. Och jag skymtar mitt bättre jag som väntar där med en kall pilsner. En gamäng, av tidigare erfarenheter rustad, av gott läkkött och jävlar anamma. Några ärr och ett par fåror rikare, med djupare provenans och patina, ska jag klättra samma vägg jag gick in i. Betvinga tillvaro och tillstånd. Jag räknar givetvis med att ramla då och då. Plocka upp mig då.

Jag har skiljt mig. Den delen av livet har tagits ifrån mig. Jag tänker inte här utveckla eller inveckla detta helvete. För allas skull. För jag och T kommer fortfarande att knalla sida vid sida längs Stopvägen. Fast med olika portkoder och livsnycklar. Som vanligt. Fast helt annorlunda. Ni behöver inte trippa på tå runt detta. Det ä som dä ä.

Denna lilla blogg ska leva ett tag till. Gnällbältet ska på. Geniknölar ska masseras. Musorna ska dansa galen gök i mitt bröst.

Tack alla ni som hjälpt/hjälper mig genom denna min skärseld. Det kommer jag aldrig glömma. Alltid att uppskatta.

Magnus

Lillsjön runt.

Jag har en daglig ”rullerutt” som för mig tre varv runt Lillsjön. Jag har blivit ett med dammens ekosystem och är hej och tjenis med änder och fän. Mitt öga spottar minsta ändring i faunan och tankar väcks kring den biologiska mångfaldens gåtor .....samt pingis, pop och öl. Häng med runt.

På rakan ut mot den första böjen hänger ett svårt andpar vid vassen. Alltid för sig själva, ståendes längs vägen vid sitt eget kärr, alltid glanande och kvackande längs grusvägen. De är tilltufsade. De kommenterar folks kläder, hänger aldrig med de andra änderna utan burrar skymning, röker vass och har sex med andra fåglar vid det västra inloppet. De går ofta sick-slack mellan träsken. Luriga men fria.

Inte långt därifrån bor en mycket prydlig Åda vilken har en osedvanlig pli på ungarna. Dunungarna simmar i Esther Williams formationer och sover i rad med näbben böjd i vinkel, dikt an och i raka led. Jag tror att dessa knattar växer upp till lagspelare. Inte som vissa andra änder.

Här går japanen med sin röda träningsoverall. Han går alltid samma håll varvid vi alltid möts. Han springer aldrig. Vi har efter ett par veckors passerande utbytt ett artigt men kort småleende. Jag bockade lite vilket var ganska fånigt när man tänker på det. Att han går samma runda varje dag torde ju tyda på att han är en man som räknar och planerar (hm). Vart skulle han gå ifall tyskarna en dag åkte dit och köpte Lillsjön. Vart skulle vanka då?

Samma håll går även en förunderligt småväxt thailändska. Stegen är raska och armföringen uppseendeväckande likt en tamburmajors. Hennes ögon är beslutsamma och allvarliga. Flängandet har ett syfte. Denna kvinna har ett mål. Hon siktar mot solen.

Vid odlingslotterna längs "avenyn" siktas ibland en kämpestuss vilken står likt ett päronformat granitstoder mitt i myllan. Kvinnan vilken gräva efter läckra primörer vill onekligen även ta med sig en jämn solbränna till middagsbordet. Bikinin är minimal och hon knixar sällan knä utan böjer sig raklång för att nå godsakerna. Plötsligt är den där, mitt i nyllet. Vare sig man är på humör eller inte. Hon är idag mycket brun.

Här är cykelmannen. Sitter på samma ställe och läser Metro. Han har en cykelväska bredvid sig och jag tror alltid på öl där. Han är lite för rödbrun för en fräsch solbränna. Häromdagen fick jag se inmundigandet. Han har ett vänt uttryck. Jag och T har undrat lite över mannen.

Här springer en supermodellkvinna som är en direkt korsning av Bo Derek och Darryl Hannah. Det blir nästan komiskt då hon småskrattar när hon slänger med hela håret. Från sida till sida. Som på film. Måste vara jobbigt att alltid ha en dold kamera i skann.

Här går de så kallade lattemorsorna/brommamammorna och balanserar tillvaron/mobiltelefonen, medhavd mugg och barnvagnen som vore det en mentholcigg på munstycke. Deras vagn är dyrare, deras blick möter aldrig min och de tjänar mer. Vi snackar multitasking, kvalitetsmedvetenhet och effektivitet. Den dagliga rutten trycks in mellan olika pass tror jag. Men det går över.

Till sist undrar jag vem det är som envisas med att böja/vandalisera bänkarna runtikring. Någon retar sig på bänkarna. Ger sig på bänkarna kvällstid. Tänker på bänkarna under dagen, blir arg, går tillbaka och böjer den stackars bänken. Komik på metaniv kallade lattemorsorna/ mer att bli så bra.net.ftslan.r dagen, blir arg, går tillbaka och böjer den stackars bänken. Tragikomik.å.

Sitter här och skriver. Det är lite tomt här. Jag väntar på känslan. Väntar på regnet och att få krama Erik. Jag burrar skymning och hoppas på goda saker. Att allt kommer att bli så bra.

m

Sodavatten och grapetonic

Mannen lyfter med stel rygg upp en tomback med sodavatten och grapetonic ur sin röda Corolla. Bland livsmedlen kan även siktas sviskon vilka hjälpa matsmältningen på traven. Jag ser att mannen är jag. Stavgången är krattad. Anyone for kokkaffe och finska pinnar?

I skrivande stund kom jag på en lustifikation som jag måste flika in vad beträffar hederligt tomglas. Hur många av Er har inte varit med om att avböja äldre släktingars erbjudande om medhavd färdkost på grund av meckigheten (svara nedan). Förplägnad vilken består av två glasflaskor Loka (alt vatten med patentkork), kapsylöppnare för flaskorna, två bananer, äpple, servetter och till detta smörgåsar i plastfilm i en separat plastlåda alternativt ny påse. Man tackar vänligt nej, rädd för att man efter ett tag har prylar och påsar värdiga en bakluckeloppis, för att efter fem minuter senare svänga in på macken och tjacka en petflaska och en påse bilar. Kommer jag packa Eriks matlåda med medisterkorv, hyvlade morötter och glasflaskor med vatten och plastkapsyl?

Jag är på jakt efter en mansbody. En sådan där man såg i gamla pilsnerfilmer. Ett tåkken däringa helplagg som håller ihop och enar underredet med buk och bröst. Ty när arslet försvinner ut på sidorna för att år senare bygga en svålkrans vars ändar möts på framsidan av kroppen står man inför det faktum att stjärten gjort en rockad. Detta får till följd att byxorna sitter dåligt. Man drar därför ideligen i byxorna varvid underkläder och t-shirts bildar glipor och knorv. Detta går man och förbannar i åratal utan att göra något åt (pingisträning bygga ej stjärt). Nu när jag ändå raljerar över min tilltagande gubbighet och på så sätt redan reat ut min värdighet kan jag härvid ta hjälp av Er med tips i jakten på en ”mansbody”, om nu sådan finns. Kan man köpa sådana på Ströms? Tipsa och vinn gamla pingisrack. Jag vill bli glip-fri.

Vi är på jakt efter en mörk rullgardin till Eriks rum. Där finns en vit. Vita mörkläggningsgardiner är inte bra. Vad är dealen med att ha vita rullgardiner? Att det ska bli lite ljust? Hjälp mig här.

Jag skulle spontandansa med Erik häromdagen. Det var så länge sedan jag dansade att jag kom på mig själv att räkna takten i mitt huvud. Ett, två, tre, fyra. Hopp. Kommer man känna sig lös och ledig med det där igen? Kanske när man tappat omdömet helt och med ölstinn iver återerövrar ungdomen vid något framtida femtioårskalas.

Mina fördomar har kommit på skam. Attans. Jag trodde att det var travgubbar med Expressen som skulle vara de värsta näsblåstyperna vad beträffar barnvagnstolerans. Men det är tyvärr äldre kvinnor. Här finns några goa örhängen att förtälja. Tantor som slagit rekord i intolerans och nedrighet. Sparar dessa till en annan uppdatering…eller mognar, förlåter och går vidare.

Jag har tid att skriva idag. T och E är i Gävle hos svärmor. Han har precis tagit sina första steg. Jag hoppas svärmor får se det nu. Dom är fina de mina. Jag har tur jag. Kanske borde gnälla mindre. Klippa mig och skaffa nytt jobb. Men först lite retrobus med Anders och Magnus imorgon.

På återseende.

aka Magsk

Zonterapi och fågelkvitter

Man borde ha skaffat barn innan man skaffade barn. För att snabbare få veta hur man är skaffad när man står med brallorna vid vristen inför sitt livs viktigaste kretslopp. Om jag i somras vetat vad jag börjar förstå nu skulle jag genat direkt till Zonen. Zonen handlar om acceptans och förhållningssätt inför det som utgör din tid, din nya tillvaro och din brist på kontroll. Att vara i Zonen är att fungera utan att fundera, att gilla läget utan att gilla läget, att försätta sig i någon form av självkontroll. Och under tiden låta kärleken flöda så fritt den förmår. Även de där dagarna man vill sälja knatten på blocket. Det är en sedelärande resa. Ett litet gatlopp, på en lång och gyllene Eriksgatan. En biologisk boja som utgör ett blodsband av guld runt din ankel. Och runt ditt hjärta. Den som tyglar flyktgenen när det lilla livet topprider dig över törnar och snår. För att du älskar. Och för att du måste.

Föräldraledig. Nja. Arbetstiden snittar runt tolv timmar per dag. Och på arbetet kunde man skita i fred och irrjobba några minuter inför lyckta dörrar. Tio sekunders ouppmärksamhet är på Stopvägen 93 lika med en blessyr. Vid tjugo sekunders uraktlåtenhet har han odlat potatis på grannens parkettgolv. Men när han sover sin söta förmiddagssömn och när man traskar runt någon av sjöarna här. Då kvittrar lärkor. Då lyfter taxen sitt ben mot väggen. Då blommar häggen. Och då hinner man planera för lillens vidare överlevnad och välmåga. Då vilar vi.

M + E = Sant

På spaning efter den samtid som flytt

Tänk att man i många delar blev den vuxna mannen som man minns honom från sin barndoms TV-dramer. En på-riktigt-vuxen med näsblås, viktiga telefonsamtal, nylonskjorta och assistent (mötte ofta i TV-sammanhang döden i en brun Saab). Pojken med stjärnskjortan och de grumliga ögonen har blivit med funktionsplagg och kärnfamilj. Och det känns på det hela taget rätt, riktigt och lite fint. Det går inte att rulla hatt med en napp bakom varje öra (som de gamla Hagaindianerna sa) och siffrorna i det röda kuvertet måste ta mig fan upp pronto. Då och då gästspelar man dock i de gamla sammanhangen. Man kanske få vara med på nåder och spela skivor eller blir bjuden på något roligt av och med folk i farten. Kanske droppar lite världsfrånvänd indie på någon nyårsfest. Men, på det hela taget har jag förstått att jag vuxit in i rollen som en mycket vit "medelålderskille" vilken sakteliga börjat ploga ner för ättestupan. Jag har trott att jag haft godkänd koll, men exemplen hopar sig. I tron om att man stått rustad till tanden har man bara haft brödbitar till anden. Så, på vilket sätt börjar det gå lite grann åt helvete då? Jo......

Jag hade för avsikt att skänka ett par obetydligt använda Onitsuka Tiger sneakers (för små) till en polare härförleden. Han ("kan" Sneakers n stuff och gillar Tribe Called Quest) är yngre än jag men ansåg att dessa, som han sa, "ville" för mycket. Enligt denne kännare har jag med andra ord inte haft omdöme att rusta tassarna efter ålder och kulturellt kapital. Det händer även att min fru slår larm, det handlar då ofta om kepsar eller mössor. Jag har även köpt ett par "Get-a-grip" efter 40. Större delen av min toalett ter sig med största sannolikhet som någon slags töntig "corporate-indie" för den post-ironiska modebloggs generationen. Jag är rädd för att jag i framtiden kommer att klippa mig i "busiga" frisyrer.

Jag kan inte längre dechiffrera klubbanonserna i nöjespressen. Inte ens i den traditionella kvällspressen. Det kan stå något typ att Rådde" och Laika blandar Berlindekadens och uppsluppen Detroitretro på terassen. Mackan skojar till det med hemvävd doomclash och Sebbe-G utlovar belgiska dvärgar i källaren. Ni som minns klubben Love-Ape förra året kommer att känna igen Er. Det är ta mig fan obegripligt även för lösmustacherna på Nytorget. Det hela är larv.

Jag räds ny teknologi. Och jag är mycket rädd för operatörer. Jag har fått 100 någonting draget rätt upp i tamburen. Men jag vill inte prata med operatören som går under namnet Bravo. Jag vill inte ha en ny tidslinje och förstår inte Twitter. Förstår överhuvudtaget inte vitsen och värdet av att den utbyggda tekniken möjliggör för en person att "puffa" en gammal lumparkompis från ett skithus nära nordpolen. Förstår inte vitsen med att person A delger att denne "inhandlat mat" och att person B-E, "gillar" det. Mycket teknik, liten tankeverkstad. Ring varandra. Kramas.

Jag har missat hela glädjetåget med "upplevelsebaserade events" och actionsporter. Det finns sporter där man åker skridskor, på en motorcykel, genom hav och eld (i en velodrom). Allt är "awesome" och "dude". Och det finns ta mig fan en expertkommentator till allt. Jag har en utmaning till alla adrenalinjunkies. Stressa genom Brommarondellen i morgontrafiken (ny x-games gren), därefter kan ni kalla er daredevils.

Alltså.....jag har förstått att jag inte är "home with da downies" utan "home in ma undies"...keeping it väldigt real. Det är dock på senare tid jag har förstått det på riktigt.

Dr K-4

Dr Hook kille

Dagens insikt. Nyhetens obehag är alltid för handen för en bakåtsträvare.

Jag skulle vilja plocka bort prefixet "Street" från det allmänna utrymmet. Det är också angeläget att påbörja samtalen om en sund nedrustningsplan för fenomenet Nycircus.

Varför är juiceglasen så små på hotell? Storleken på glaset gör bara kön till grapejuicemaskinen onödigt lång. Att downsiza juiceglasen har aldrig lurat en rejäl bakfylla. Kommer Stefan Löfven sätta ner foten i den här frågan?

Voynichmanuskriptet är på väg att dechiffreras av ett gäng mycket skäggiga forskare från UCLA. Vad man hittills har kunnat utröna av dess krumelurer och skisser är, "om du köper ny dator eller teknisk apparatur i framtiden så kommer dessa inte fungera direkt".

Jag har efter många år som tvesovlare börjat sova med en kudde istället för två. Det är bättre att vika, eller fluffa, den mindre kudden efter önskad form än att få två kuddar att samsas. Den här insikten är viktigare än allt jag sett på så kallade "Idrottsgalor" alla dessa år.

Jag och min psykolog har arbetat en del med omedveten närvaro. Det har inte fungerat.

Jag har gött Erik. Nu är han dubbelt så stor som han var tidigare. Nu kryper han. Han sover bättre. Mat gör barn gott. Jag rekommenderar det.

Idrott förbrödrar inte.

Och till sist. Köp semlor. Bli sams.

Magnus Skarbo

Mellan sportutsändningar och tröstningar

Jag lever. Men jag skriver inte blogg. Jag donar. Men här, några förlupna rader till mitt sjunkande örbloggskepp (förlåt). Innan Milano derbyt. Jag behöver den flykten innan min tuffa måndag då jag lagom till frukost får kalasa på godsaker från Stockholms mesta surdegshotell, also known as mitt dokumentskåp. Det innehåller ett gäng ganska svårsmälta historier och dess bakteriekultur gör ingen mage glad.

Året har hittills handlat mycket om don och fix. Väldigt lite har handlat om skidresor, dyra restaurangbesök och hedonism.

Nytt år. Ny "kula". Jag rullar in i det nya året beredd på, bumpers, hinder och gropar. Jag ska lira försiktigt. Inte tilta eller få frispel ty jag vill vara i god vigör när jag i april tillträder mitt livs viktigaste uppdrag, min första föräldraledighet. Mer om den sen. Kanske.

Liten knatte har i skrivandde stund inmundigat den svenska vällingreserven men har vissa problem att komma till ro. Efter visst vak sover han inte nu. Han sover han räv, bidar sin tid och smider ränker inför ett gäng nattliga uppträden. Men hur kan man vara sned på ett sådant fejs. Erik, är ständig etta på sockertoppen. Ännu ej piercad.

Nu börjar matchen. Det här var ett sätt att säga hej. Hej. Skriver snart igen. Då ett manifest.

Ps: 2012 ska man/kan man ha en piercingkula på tandköttet mellan framtänderna. Jag är ännu inte nere med det. Jag och T hade 51 poäng på på spåret sist. Claes Borgström hade 12. Jag har även löst svåra korsord. Min ökade espri står i direkt motsatsförhållande till min forehand.

Syns snart på riktigt! Eller!

Söndagsnisse