Det har runnit tårar och blodregn under broarna i Åkeslund.
Jag har ålat och hasat genom fyrtio nyanser av brunt. Men ljuset sipprar åter genom
askmolnen. Det lyser mycket svagt av vacker gul neon. Och jag skymtar mitt
bättre jag som väntar där med en kall pilsner. En gamäng, av tidigare
erfarenheter rustad, av gott läkkött och jävlar anamma. Några ärr och ett par
fåror rikare, med djupare provenans och patina, ska jag klättra samma vägg jag
gick in i. Betvinga tillvaro och tillstånd. Jag räknar givetvis med att ramla
då och då. Plocka upp mig då.
Jag har skiljt mig. Den delen av livet har tagits ifrån mig.
Jag tänker inte här utveckla eller inveckla detta helvete. För allas skull. För
jag och T kommer fortfarande att knalla sida vid sida längs Stopvägen. Fast med
olika portkoder och livsnycklar. Som vanligt. Fast helt annorlunda. Ni behöver
inte trippa på tå runt detta. Det ä som dä ä.
Denna lilla blogg ska leva ett tag till. Gnällbältet ska på.
Geniknölar ska masseras. Musorna ska dansa galen gök i mitt bröst.
Tack alla ni som hjälpt/hjälper mig genom denna min
skärseld. Det kommer jag aldrig glömma. Alltid att uppskatta.
Magnus