Det där är inget liv som man säger. Det där med att må dåligt. Jag tycker snarare att livet blir mer påtagligt. Inte bättre, men i någon mån mer närvarande. När den organiserade tillvaron inte längre utgör stommen i ditt liv. När värk och utmattning lämnar dig kvar på perrongen. När de filter utifrån vilka vi silar våra erfarenheter blir utnötta eller måste bytas ut slinker skit och oslipade diamanter igenom. Då känner du av livet, om än som vore det en grillbricket i ändalykten. Tillstånd av outhärdlig sorg och himmelsk kärlek betvingar dig lättare. Tankar, förnuft och självbehärskning kan inte längre parera kroppsliga signaler. Tårar rinner inte uppför. Du blir kysst eller agad av det som samlats ihop till du. När Erik söker min hud och min ögonkontakt för att bekräfta sin kärlek känner jag mer. Döden har blivit mer. Mellan insikterna, mellan andetagen, lever jag ett absolut liv, i någon mening mer så än en systematisk avprickning av givna aktiviteter och göromål. Det handlar om fan och hans moster. Om allt. Jag är inte döende. Jag har varit sjukskriven ett tag och är under utredning. Kroppen och själen måste dock ombesiktigas innan jag åter kan ratta arbete och annat.
Det här var inte putslustigt alls. Men var inte oroliga. Jag är jag. På gott och ont. Återkommer inom ett par dagar med drapor och jeremiader i sk humortappning.
Magnus
