Framhärdar med viss spänst i den verklighet som blev min
egen. Det är väl ingen fotovärdig
tillvaro, väcker ingen avund på de sociala skyltfönstrens arenor, men den är
min, och den är betald.
Pappakroppen är där. Och jag har köpt så kallade Converse. Kan
fortfarande namnet på tuffa band och svåra öl (och vice versa). Återupptagit
golf och pingis med moderat framgång. Tagit upp kontakter. Kan utan omsvep le
och få feeling. Att jag är en vit medelålders man kan jag inte göra annat än
att be om ursäkt för, men jag jobbar på det.
Jag har ju genom åren framställt mig själv som en gnällspik
by proxy och fartränderna går aldrig ur en beige krigare. Konkelbären skaver
och törnekransen retar fortfarande mina geniknölar, men dessa jävligheter ska
ges den omsorg de förtjänar och inte slumpas ut i en den här milt positiva
blogguppdateringen. Nej, någonstans, någon gång, väntar en episk jeremiad med
medeltida förtecken. Den klipphängaren kommer att bli värdig en viss väntan.
Eller så mognar jag och låter saker bero.
Så, vad vill jag med dessa lösryckta rader? Det känns bara
angeläget att säga hej igen. Ni är så att säga puffade. Och så vill jag säga att det rullar på. Vissa bakslag har
åtminstone blivit erfarenheter som rätt bearbetade kan leda till lärdomar.
Hoppas jag. Några klara moment dock.
Mina åsikter ska få mer tid. Jag vill vrida mer på kuben, få
en känsla för hur färgerna hänger ihop när man rattar och vrider. Om jag inte
får ihop lådan kommer jag att vara försiktig med att tycka ett endaste jota.
Det är först när jag anser att jag förstått något om någonting viktigt som jag
kommer överväga att anlägga ett offentligt perspektiv på sakernas tillstånd.
Jag vill nämligen hålla på mig där ute i skyttekriget. En arena där man
förväntas tycka mer om allt fler saker man omöjligt kan ha kunskap om. Det känns
ibland som ett gladiatorspel där man utan eftertanke slåss om utrymme och
positioner. Där man blivit ett varumärke och där vänner emellan har börjat
sälja saker till varandra. Värmen från en överhettad dataskärm är inte alltid
varm. Och folk kommer att gå under.
Jag tänker därför öppna upp fler sociala arenor. Och mig
själv. Vara ocool och kontaktsökande. Vifta på svansen. Fråga om jag får vara
med. Era altaner verkar så välkomnande och ibland så…avståndstagande.
Och det viktigaste. Erik. Inte lekpappa. Pappa. Far.
Forever.
På återseende.
Magnus
