Vad fan hände? Vad händer nu?

måndag 12 december 2011

Det lackar ur mot jul

Min lilla familj flanerar längs ett solbestrött Ålsten. Rosenkindade barn leka bondgård, små fåglar sjunger barbershop och självaste Madicken säljer nybakade struvor. Själv är jag i full färd med att berätta vilka fyra människor jag har hatat mest i mitt liv och att en av dom bor i närheten. Jag är horungen kvarlämnad vid brödtextens sidbrytning. Jag nyktrar till där vi går och förstår att jag är ute och seglar. Livet pågår bredvid mig och likt räven gnager jag sakta bort det som håller mig på tassarna. Långa perioder av stress och oro har snott om skaftet på mig ytterligare ett par varv. Nog för att man balanserat på borderlinan förut, men nu är jag i paritet med skrikkärringen på tunnelbanan och spelar över i min egen Norénpjäs.

Egot har tidigare kunnat fly undan kraven medelst borsten, erotiken och televisionen. Nu, mitt i livet, rätt upp i kivet, finns inte dessa isflak. När jag urlakad kommer hem efter dagar av halvkriser, tidsfrister och oupprättade frågetecken har jag fått allt svårare att ta tandaklådaskrik, tjafs om vardagsskit och telefonförsäljare av Stockholms Fria. Kort sagt, det minsta lilla skit som går mig emot gör mig till en krisande rainman. Och tyvärr når skiten fläkten även på behörigt avstånd. Jag gör mig illa, jag är självskärande emorfjortis i en 90-kilos bowlingkropp.

Idag, måndag, har jag dragit i nödspaken. Jag börjar med en vecka. Jag ska återerövra friden. Hej pingis. Hej joggingspår. Hej mitt nya vackra liv. När jag navigerat mig tillbaka till gatuplanet ska jag ge de mina en stor kram förlåt och ringa Er...mina vänner.

Dr Svår



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar