Något lite mer

Man bryter tillvarons vågor med god balans, på säkert djup, vilket garanterar en maklig surf mot intet. En balansakt genom tidvatten som sällan leder till något annat än en frank insikt om att det börjar bli bråttom. För något mer.

Om man är begåvad med en så kallad livsåskådning kan man med fördel prokrastinera existentiella grubblerier.  Ett litet himmelrike i sig. Men den som reflekterar över de fysiska sakernas faktiska tillstånd är smärtsamt införstådd med att en urna rymmer en och en halv människokropp. Och hur ska då själva existensen materialiseras, innan den pulvriseras. Vad är meningen med alla dessa tisdagar, Belgien och Ranch-dipp? Är allt som återstår trädgårdsarbete, vinterstudion, industrisemester, döden.

Frågorna uppstår så här mellan två halvlekar. Och innan nättrollen påpekar det faktum att jag är förälder vars inneboende värde räcker och blir över för ett jordeliv så vill jag bara säga. Det är korrekt. Det är en stomme. En långsiktig och välsignad omständighet som fyller livet med kärlek och riktning. Till en viss del mening.

Men jag syftar på något annat här. Jag har förlagt de där känslorna som överträffar verkligheten. De ofiltrerade. De som lyckas nästla sig igenom förvärvade hudlager och förnuft. De man minns och väljer att komma ihåg som rena och oförställda. De vill jag ha mer av igen. Starka, bullriga, rörande, djuriska, djupa känslor, och vida gester. Utbrott och genombrott. Något lite mer än ett moderat välbefinnande när räkningarna är betalda och när det är städat köket.

Det handlar väl om övning och mod. Att hoppa på de där tågen. Det må vara vad det månde vara, allt som ruckar det sakta maket och gör stora skillnader till det bättre, eller något. Eller känslan av att ha prövat. Man måste hoppa från en högra avsats för att kunna landa med ett väs, eller åtminstone ett magplask, man minns och kan arkivera. Första steget blir att byta telefon. Nästa steg kan, och bör, vara något större. Eller så skiter jag i det som vanligt. Och lever ett fullgott liv, åtminstone i andras ögon.

Det finns inga säkra svar. Det är väl dock tämligen säkerställt att en 50-årskris gör sig påmind.

Magnus