"Far Out West" del 1

För fem minuter sedan hände något som jag i skrivande stund inte riktigt kan få fason på. Jag slog armbågen hårt i garderobsdörren. Det gjorde givetvis jävligt ont varvid jag utan rim och reson svor mot garderobsdörren, kallade den saker, för att tio sekunder senare sätta tänderna i fanskapet. Ett bett i kolerisk ilska. Nu undrar jag varför jag överhuvudtaget ska sätta mig ner och skriva något som normalt folk läser. Men visst är det så att vi alla någon gång kallat en tröskel för t ex kuken. Till och med kungen.

Nåväl. Sommarens sista begivenhet bestod i en tripp till Sveriges fram-stuss Göteborg och den smått nödiga, men i brist på bra festivaler, nödvändiga "Way Out West". Som den skitiga rocker jag är så bokades en förstaklassbiljett med snälltåget. Resan gick som på räls då jag erhöll ett benutrymme värdig en fetlagd skandinav. Till Ts stora glädje hölls även med allehanda lektyr. När tidningarna bars in var det som om det vankades sockervadd och ögonen blevo tefat. Denna kvinna läser allt - överallt. Jag har sett henne läsa gamla kvitton i brist på annat. Med på resan var Pelle svåger. Han var klädd i sina sedvanligt mjuka kläder. Pelle gillar tweed, bomull och mocka. Vi var alla tre svårt rockiga. Svenskan, kaffe och korsord...kick out the jam motherfuckers.

Vi hade bokat ett vandrarhem toknära slottsskogen. Vid telefonbokningen fick vi veta vilket gediget etablisemang detta skulle vara....och att vi därvid inte skulle leva fan. Herr Fawlty frågade hur gamla vi var ty han hade dålig erfarenhet av stockholmskids. Vi försäkrade goingen om att vi var medelålders och rätt tråkiga varvid ett "de-luxe" rum bokades medelst 2 + 1 säng, dusch och TV för 500kr/per person och natt (Håkans rum på Grand Hotel kostade 12oo/natten). Väl på plats blev vi hänvisade till ett runkbås beläget i en tortyrkällare full med bråte och skit med lösa ledningar i taket (inspelningsplats för snuffmovies sponsrat av Kristdemokraterna i Linnéstaden). Lampan hängde trasig mitt i rummet, duschen var ett hål i väggen utan dörr och TVn var tjuvkopplad från grannfastigheten. Den extra sängen var en brits man fällde ut ovanför en av sängarna. Den var sex decimeter bred och T var den enda som fick plats på hatthyllan varvid utbildning och träning var nödvändig för att möjliggöra bestigandet av detta fort. Men frukosten var bra. Sällskapet var gott och ingenting fick lägga sardiner på stämningen. T tillåter mig inte heller att leva ut min värsta koleriskhet. Pelle var lugn. Stoisk. Han är en soft lirare...som man säger. En natt runt ett-snåret (ja, vi gick och la oss då) vaknade jag av att en hand, instoppad genom fönstret, från gatan, famlade efter knark i mörkret. Vi sa att vi inte hade knark på oss och att han då fick knarka imorgon eller någon annanstans.

På torsdagskvällen intogs hygglig spis på medelklassens motsvarighet till "Harrys", dvs Bishops Arms. Konserterna den kvällen bestod enkom av klubbspelningar. Jag var lite sugen på att se ett psykedeliskt skäggrockband på andra sidan stan men förstod att detta skulle röstas ner. Jag bestämde oss för "Juniper" med José Gonzales. Men! Att komma in på en av dessa klubbar, inte minst för att se Juniper vid Götaplatsen, var ungefär som att uppfinna en ny vits i Göteborg. På Götaplatsen löpte parallelt en stadsfestival. Teddybears spelade. Doh. Sen började skyfallet från gomorra. Jag blev som vanligt kolerisk och bitter då mina nya Clarks fick sig en "känga". Vi drack några öl på några hak och stapplade sedan dyngblöta men inte dyngraka in i den lyxiga foajen. Somnade. Jag var sur i dubbel bemärkelse.....varför ståta med en jävla massa artister som är omöjliga att se....jag morrade...drömde att jag var Sverker Olofsson och lade hela klubbkonceptet i tunnan......sedan var jag i mitt gamla klassrum....sedan...vaknade jag.

Festivalen. En vänlig historia. Securityvakterna bestod av näpna konststudentskor (skulle inte ens kunna vinna en MMA match mot ett nyfött lodjur). Om man råkade stöta till någon så propsades på ursäkter och ha en bra dag. Förmodad folköl i kranarna ledde inte till någon fylla i allmänhet....i alla fall inte min. Medelåldern var något högre än på de klassiska grisfestivalerna. Väldigt få pårökta gamänger, endast ett fåtal fria karnivalstyper/nycirkusfolk, inga australienska blåsinstrument. Gubevars inga festivalhattar eller Status Quo fans från Säffle. Dock var vissa festivalmanér intakta. Smålandsrullen kunde inhandlas och toalettkön var lång. Att festivalen var så där skönt medelklassig och snäll var ganska kul när Wu Tang Clan frågade hur många "weedsmokers det var i fucking Sweden". Ingen svarade. Hur många "alcoholdrinkers in da mofo crowd." Halvjärtad respons....förutom någon som sa...."Eh jag smakar varken starkt eller röker...mitt intresse är dart på Chalmers och er svängiga hip-hop musik samt alt country".

Nej....jag ska sova nu.....jag återkommer med mer om själva musiken. Mindre om mig.

Sensommarcomeback!!!

Vänner. Min blogg och jag har särats av skiftarbete, umbäranden och lila moln. Jag är åter. Nästan samlad. Nästan återställd. Jag har två veckor kvar på min älskade semester. En hägring som blev en sanndröm. Min andningspaus och svalka. Gav mig själv lite asyl. Känslan av att bitarna kommer att falla på plats börjar te sig sannolik. Stadsparken i Kalmar höll om mig en ljummen kväll, jag blev tämjd av Grönhögens obevekliga natur (se golfbana), bjudits himmelsk förplägnad och badade otippat på Ängöbadet med T. Vi cyklade ner och hem och genom staden. Allt näpet.

Mellanlandade i Stockholm. Väl hemma märkte jag att min svåger in spe, betrodd bevattningsboss med hemnyckel hade stekt upp några av mina kryddstarka korvar. Blev ställd. Humorn ligger i att jag reflekterade över tilltaget och då såg en perfekt inledning på ett Seinfeldavsnitt. - He did what? Get out of here! Jag bjöd honom sedermera på smaklig spis värdigt en hel karl.

T och jag drog norröver. Körde japansk gammal trotjänare över Norrlands kuststäder. Upptäckte att Sundsvall var en vacker stad. Att kullarna med skog aldrig tog slut. Att Ångermanland när en sjö per älg. Stannade upp ett tag och vädrade alveolerna, alldeles gratis. Knappt fem mil nordväst från Övik, in i lilla Långviksmon, finns en del av Sverige som gubevars fortfarande finns kvar, men som inte funnits på mina kartor. På Mon, ägde myggen skogen och vänligheten byggda. Över samhället rådde ett lugn, en anda av oförställd självklarhet och några rejäla kryddmått frikyrklig stadga. Aborrfiske över spegelblankt vatten. Aburök. Tunnbröd. Elddopet surströmmingsgille. Män med gröna militärbyxor och stora röda hjärtan. Handslag lika fasta som närvarande. Vänlighet utan baktankar Vann äppelmuffins på lotteri. Missionstanter vet att baka en god kaka. Mindfullness in practise.

Ånyo i Stockholm. Älskade halvfåniga stad. Kollrigare nu på sommaren. Varenda original utrökta ur lyorna. Man kan inte heller undgå att stan stått brud för det största spektaklet sedan Almstriden. Rekapitulerar bröllopet, knappast har världen siktat så mycket ”bling bling”, på så vit hud, sen Liberace. Jag gillar att så här utan agenda, på semestern, ha möjligheten att kolla av stockholms öar och dess stammar. Att halvt roat, halvt nyfiket ta in ängsligheten på söder. Se den urbana medelklassen hoppa mellan isflaken och från parkett studera när ”Sofo-indianerna” tassar nätt genom minfälten. Vad är rätt i för sensommaren 2010? Har surdegsvågen peakat? Här dricker jag mitt kaffe med vitaminberikat mineralvatten spetsat med alger och med smak av Guava och Falkvinge och tänker, stackars den Sofoindian som 1995, med hopp om att vara snäppet unikare, dunkade på med en ”tidlös” tribaltatuering på skuldran. Den lyser idag som en finne på bakgatorna runt Nytorget.

Ser just nu Linda Sundblad på ”Allsång på Skansen” och jag undrar om det händer på riktigt.

Just i detta nu, i skrivande stund, exakt exakt exakt två veckor kvar. Mycket vill ha mer. Har dock Way Out West att se fram emot. Betalllt och klarrrt. Med mina mockaskor på behörigt avstånd från scenen ska jag stå och försöka öppna upp mig. Jag ska göra allt för att ge min semester en sista konstgjorda andning.

Vafalls...Mange Schmidt med en vittling på Allsångshelvetet. Skämskudden out of reach. T kopplade över snabbt. Snart Morden i Midsumer. Så lagom. Så rätt.

Kwack!