"Far Out West" del 1

För fem minuter sedan hände något som jag i skrivande stund inte riktigt kan få fason på. Jag slog armbågen hårt i garderobsdörren. Det gjorde givetvis jävligt ont varvid jag utan rim och reson svor mot garderobsdörren, kallade den saker, för att tio sekunder senare sätta tänderna i fanskapet. Ett bett i kolerisk ilska. Nu undrar jag varför jag överhuvudtaget ska sätta mig ner och skriva något som normalt folk läser. Men visst är det så att vi alla någon gång kallat en tröskel för t ex kuken. Till och med kungen.

Nåväl. Sommarens sista begivenhet bestod i en tripp till Sveriges fram-stuss Göteborg och den smått nödiga, men i brist på bra festivaler, nödvändiga "Way Out West". Som den skitiga rocker jag är så bokades en förstaklassbiljett med snälltåget. Resan gick som på räls då jag erhöll ett benutrymme värdig en fetlagd skandinav. Till Ts stora glädje hölls även med allehanda lektyr. När tidningarna bars in var det som om det vankades sockervadd och ögonen blevo tefat. Denna kvinna läser allt - överallt. Jag har sett henne läsa gamla kvitton i brist på annat. Med på resan var Pelle svåger. Han var klädd i sina sedvanligt mjuka kläder. Pelle gillar tweed, bomull och mocka. Vi var alla tre svårt rockiga. Svenskan, kaffe och korsord...kick out the jam motherfuckers.

Vi hade bokat ett vandrarhem toknära slottsskogen. Vid telefonbokningen fick vi veta vilket gediget etablisemang detta skulle vara....och att vi därvid inte skulle leva fan. Herr Fawlty frågade hur gamla vi var ty han hade dålig erfarenhet av stockholmskids. Vi försäkrade goingen om att vi var medelålders och rätt tråkiga varvid ett "de-luxe" rum bokades medelst 2 + 1 säng, dusch och TV för 500kr/per person och natt (Håkans rum på Grand Hotel kostade 12oo/natten). Väl på plats blev vi hänvisade till ett runkbås beläget i en tortyrkällare full med bråte och skit med lösa ledningar i taket (inspelningsplats för snuffmovies sponsrat av Kristdemokraterna i Linnéstaden). Lampan hängde trasig mitt i rummet, duschen var ett hål i väggen utan dörr och TVn var tjuvkopplad från grannfastigheten. Den extra sängen var en brits man fällde ut ovanför en av sängarna. Den var sex decimeter bred och T var den enda som fick plats på hatthyllan varvid utbildning och träning var nödvändig för att möjliggöra bestigandet av detta fort. Men frukosten var bra. Sällskapet var gott och ingenting fick lägga sardiner på stämningen. T tillåter mig inte heller att leva ut min värsta koleriskhet. Pelle var lugn. Stoisk. Han är en soft lirare...som man säger. En natt runt ett-snåret (ja, vi gick och la oss då) vaknade jag av att en hand, instoppad genom fönstret, från gatan, famlade efter knark i mörkret. Vi sa att vi inte hade knark på oss och att han då fick knarka imorgon eller någon annanstans.

På torsdagskvällen intogs hygglig spis på medelklassens motsvarighet till "Harrys", dvs Bishops Arms. Konserterna den kvällen bestod enkom av klubbspelningar. Jag var lite sugen på att se ett psykedeliskt skäggrockband på andra sidan stan men förstod att detta skulle röstas ner. Jag bestämde oss för "Juniper" med José Gonzales. Men! Att komma in på en av dessa klubbar, inte minst för att se Juniper vid Götaplatsen, var ungefär som att uppfinna en ny vits i Göteborg. På Götaplatsen löpte parallelt en stadsfestival. Teddybears spelade. Doh. Sen började skyfallet från gomorra. Jag blev som vanligt kolerisk och bitter då mina nya Clarks fick sig en "känga". Vi drack några öl på några hak och stapplade sedan dyngblöta men inte dyngraka in i den lyxiga foajen. Somnade. Jag var sur i dubbel bemärkelse.....varför ståta med en jävla massa artister som är omöjliga att se....jag morrade...drömde att jag var Sverker Olofsson och lade hela klubbkonceptet i tunnan......sedan var jag i mitt gamla klassrum....sedan...vaknade jag.

Festivalen. En vänlig historia. Securityvakterna bestod av näpna konststudentskor (skulle inte ens kunna vinna en MMA match mot ett nyfött lodjur). Om man råkade stöta till någon så propsades på ursäkter och ha en bra dag. Förmodad folköl i kranarna ledde inte till någon fylla i allmänhet....i alla fall inte min. Medelåldern var något högre än på de klassiska grisfestivalerna. Väldigt få pårökta gamänger, endast ett fåtal fria karnivalstyper/nycirkusfolk, inga australienska blåsinstrument. Gubevars inga festivalhattar eller Status Quo fans från Säffle. Dock var vissa festivalmanér intakta. Smålandsrullen kunde inhandlas och toalettkön var lång. Att festivalen var så där skönt medelklassig och snäll var ganska kul när Wu Tang Clan frågade hur många "weedsmokers det var i fucking Sweden". Ingen svarade. Hur många "alcoholdrinkers in da mofo crowd." Halvjärtad respons....förutom någon som sa...."Eh jag smakar varken starkt eller röker...mitt intresse är dart på Chalmers och er svängiga hip-hop musik samt alt country".

Nej....jag ska sova nu.....jag återkommer med mer om själva musiken. Mindre om mig.