Sensommarcomeback!!!

Vänner. Min blogg och jag har särats av skiftarbete, umbäranden och lila moln. Jag är åter. Nästan samlad. Nästan återställd. Jag har två veckor kvar på min älskade semester. En hägring som blev en sanndröm. Min andningspaus och svalka. Gav mig själv lite asyl. Känslan av att bitarna kommer att falla på plats börjar te sig sannolik. Stadsparken i Kalmar höll om mig en ljummen kväll, jag blev tämjd av Grönhögens obevekliga natur (se golfbana), bjudits himmelsk förplägnad och badade otippat på Ängöbadet med T. Vi cyklade ner och hem och genom staden. Allt näpet.

Mellanlandade i Stockholm. Väl hemma märkte jag att min svåger in spe, betrodd bevattningsboss med hemnyckel hade stekt upp några av mina kryddstarka korvar. Blev ställd. Humorn ligger i att jag reflekterade över tilltaget och då såg en perfekt inledning på ett Seinfeldavsnitt. - He did what? Get out of here! Jag bjöd honom sedermera på smaklig spis värdigt en hel karl.

T och jag drog norröver. Körde japansk gammal trotjänare över Norrlands kuststäder. Upptäckte att Sundsvall var en vacker stad. Att kullarna med skog aldrig tog slut. Att Ångermanland när en sjö per älg. Stannade upp ett tag och vädrade alveolerna, alldeles gratis. Knappt fem mil nordväst från Övik, in i lilla Långviksmon, finns en del av Sverige som gubevars fortfarande finns kvar, men som inte funnits på mina kartor. På Mon, ägde myggen skogen och vänligheten byggda. Över samhället rådde ett lugn, en anda av oförställd självklarhet och några rejäla kryddmått frikyrklig stadga. Aborrfiske över spegelblankt vatten. Aburök. Tunnbröd. Elddopet surströmmingsgille. Män med gröna militärbyxor och stora röda hjärtan. Handslag lika fasta som närvarande. Vänlighet utan baktankar Vann äppelmuffins på lotteri. Missionstanter vet att baka en god kaka. Mindfullness in practise.

Ånyo i Stockholm. Älskade halvfåniga stad. Kollrigare nu på sommaren. Varenda original utrökta ur lyorna. Man kan inte heller undgå att stan stått brud för det största spektaklet sedan Almstriden. Rekapitulerar bröllopet, knappast har världen siktat så mycket ”bling bling”, på så vit hud, sen Liberace. Jag gillar att så här utan agenda, på semestern, ha möjligheten att kolla av stockholms öar och dess stammar. Att halvt roat, halvt nyfiket ta in ängsligheten på söder. Se den urbana medelklassen hoppa mellan isflaken och från parkett studera när ”Sofo-indianerna” tassar nätt genom minfälten. Vad är rätt i för sensommaren 2010? Har surdegsvågen peakat? Här dricker jag mitt kaffe med vitaminberikat mineralvatten spetsat med alger och med smak av Guava och Falkvinge och tänker, stackars den Sofoindian som 1995, med hopp om att vara snäppet unikare, dunkade på med en ”tidlös” tribaltatuering på skuldran. Den lyser idag som en finne på bakgatorna runt Nytorget.

Ser just nu Linda Sundblad på ”Allsång på Skansen” och jag undrar om det händer på riktigt.

Just i detta nu, i skrivande stund, exakt exakt exakt två veckor kvar. Mycket vill ha mer. Har dock Way Out West att se fram emot. Betalllt och klarrrt. Med mina mockaskor på behörigt avstånd från scenen ska jag stå och försöka öppna upp mig. Jag ska göra allt för att ge min semester en sista konstgjorda andning.

Vafalls...Mange Schmidt med en vittling på Allsångshelvetet. Skämskudden out of reach. T kopplade över snabbt. Snart Morden i Midsumer. Så lagom. Så rätt.

Kwack!