Tjihad?

Kom vi undan med blotta förskräckelsen? Vi kan väl tacka högre makter för att denne hötorgsbombare led av för tidig självutlösning och att det personliga korståget ändade i ett veritabelt magplask. Småbarnspappans till synes farsartade sorti har dock påtaglig sprängverkan, inte minst medialt. Kanske hade den avsedd effekt. Han tog onekligen ett mentalt livtag på en hel nation, utan att ha ihjäl någon annan än sig själv. Ett terrordåd är dock ett terrordåd om än tagen ur en tummad hobbexkatalog. Sveriges moderna historia rymmer idag såväl ministermord som terrorordåd. Vi är därmed ett land bland andra och inget isolerat utopia. Gott så. Vi kan inte, några idioters önskan till trots, heller isolera oss från världen. Ty vi är en del av den. Detta innebär att vårt land kommer att berikas/anrikas med en salig blandning av människor, religioner, dogmer och sedvänjor. Vi befinner oss i en folkvandringstid där migrationen är en juggernaut som ingen enskild nationalstat rår på. Detta är nog till det bästa då jag tror att fred och respekt kommer ur genomlevd friktion, inte genom isolation. Med detta sagt, när en ung man önskar ta livet av sig själv och andra bör vi ställa oss frågan varför just denna unge religösa man man väljer att agera som han gör. Det svaret finner vi nog inte i koranen. Snarare det morderna samhällets tendens att rangordna människor socialt och mantrat att synas och tillhöra till varje pris. Man kan även ställa sig frågan om man själv har en del i det som sker. Vi är ju inte alltid så hyggliga i våra vardagliga omdömen. I alla fall inte jag. Civilförsvaret går nu ut med en pråpå om vaksamhet mot människor med avvikande beteende. Jag hoppas att denna uppmärksamhet kommer att riktas mot alla medborgare, inte minst de som väljer att fördöma dem som håller sig nyktra i jul.

Men i alla gudars namn, glöm inte att driva med varandra, folk som religioner. Ha kul åt varandra, men med varandra.

Nu är det kortbane-VM i simning. Man simmar i en kortare bassäng. Och det vill man ju se.

Idag är det pingis-chock, meta-derby extraordinär mellan Norrtulls SK-Ängby SK. Vasa Real 19.30. Kom. Jag är där. Vi kan heja tillsammans. Det kommer att bli skönaste grejen idag. Jag har gjort egna klistermärken.

Ps, den ängel som ledsagar mig genom helvetet att köpa en ny dator och installerar den åt mig kommer jag att bjuda på fin middag medelst drink på Gondolen. Sajna nedan.

Fred och kärlek!

Kraken

Falling Down

Idag var en av de där dagarna då jag medelst himmelska reserver lyckades hålla ut till flextid utan att falla död ner i "Afrikarummet"(vi pimpar kontorsrumen vi). Efter en sista timmes irrjobb slank jag utan stora gester och hejdån genom ståldörren. Svår, trött och utskiten sökte jag mig ner i lufthamnens katakomber för att så skyndsamt som möjligt nå flärpläge i Åkeslund. Jag ska dessförinnan trotsa rusningstrafikens infernon. Genomlida detta urbana thriatlon medelst tåg, trick och tramp.

Är sen och sprintar för att hinna med Arlanda Express. Tåget står och morrar men är synbart tämjt och uppnåeligt. Jag synes hinna. Under överinseende av en "tågvärd" trycker jag med iver och emfas på dörrknappen likt en drucken. Tågvärden var dock mer värd än mig och lät tåget springa som vinden. Den tågvärden visste att fucka upp en stamkunds redan sargade allmäntillstånd. Vad är väl 12 000 kronor i reskostnader per år värt mot ett par sug på en Glenn utan filter. Tog det hela med sans dock. Satte mig ner och trängtade.

12 minuter senare. Sitter knas på tåget. Når stan. Ilar och slalomar mig genom perrongens masssor för att upptäcka att båda trapporna ner till T-banan är avstängda. Svårt att resa vidare då, tänkte jag. Märker att det verkar vankas invigning för en ny rulltrappa. U better beleive it. Det är så vi rullar i förseningstider. Jag har med andra ord sprungit rakt in i ett sådant där otäckt publikt jippo. En medioker "ingen kan sjunga kör", eller musikklass, står i den nya trappan och gör våld på den redan erkända praktpekoralen "Du är min man", Helen Sjöholms intimsmycke. Det är så jävla packat med människor, utrökta från storstockholms alla kranskommuner, vilka står där och hoppas bli filmade. Jag letar förtretad och milt kolerisk efter en trappa ner i anallerna som vore jag snärjd i en eldhärd. Då tar de tondövas riksförbund i från vristerna och leverera "örhänget" "Life is Life", Opus opus. Jag skulle kunna ha skjutit då eller regrerat till apstadiet och på plats hukat och krystat ut min allra beigaste protest. Därtill är det chockförseningar på SJs alla avgångar och inte ett tåg går österöver. Den ENDA utgången ner till tunelbanan är korvstoppad av ilskna pendlare vilka önskade livet ur sig själva och andra. Stod 10 minuter i armbågsinferno för att till slut nå ner till den nedre sk b-ringen. Vill hem nu!

På tunnelbanan sitter jag bredvid två lirare som medelst bärbara telefoner spelar språkpingis. Armenska vs Urdu. Högst vinner. Vill hem nu. På Rådmansgatan kliver en "brommasnygg med rätt att påpeka" kvinna ner. Markerar tydligt att jag bör resa mig, knö mig och krumbukta mig så att denne tågvärdsprospect ska få plats med sina NK-kassar. Tricken når Bromma. Det är kallt men vackert. Jag är hemma nu. Skriver ner den här jönsiga jeremiaden. Ska gå ner i varv. Det är ju en dag imorgon också. En dag till, och från, mitt kära kontor. En ny dag i afrikarummet.

Kwack.