Falling Down

Idag var en av de där dagarna då jag medelst himmelska reserver lyckades hålla ut till flextid utan att falla död ner i "Afrikarummet"(vi pimpar kontorsrumen vi). Efter en sista timmes irrjobb slank jag utan stora gester och hejdån genom ståldörren. Svår, trött och utskiten sökte jag mig ner i lufthamnens katakomber för att så skyndsamt som möjligt nå flärpläge i Åkeslund. Jag ska dessförinnan trotsa rusningstrafikens infernon. Genomlida detta urbana thriatlon medelst tåg, trick och tramp.

Är sen och sprintar för att hinna med Arlanda Express. Tåget står och morrar men är synbart tämjt och uppnåeligt. Jag synes hinna. Under överinseende av en "tågvärd" trycker jag med iver och emfas på dörrknappen likt en drucken. Tågvärden var dock mer värd än mig och lät tåget springa som vinden. Den tågvärden visste att fucka upp en stamkunds redan sargade allmäntillstånd. Vad är väl 12 000 kronor i reskostnader per år värt mot ett par sug på en Glenn utan filter. Tog det hela med sans dock. Satte mig ner och trängtade.

12 minuter senare. Sitter knas på tåget. Når stan. Ilar och slalomar mig genom perrongens masssor för att upptäcka att båda trapporna ner till T-banan är avstängda. Svårt att resa vidare då, tänkte jag. Märker att det verkar vankas invigning för en ny rulltrappa. U better beleive it. Det är så vi rullar i förseningstider. Jag har med andra ord sprungit rakt in i ett sådant där otäckt publikt jippo. En medioker "ingen kan sjunga kör", eller musikklass, står i den nya trappan och gör våld på den redan erkända praktpekoralen "Du är min man", Helen Sjöholms intimsmycke. Det är så jävla packat med människor, utrökta från storstockholms alla kranskommuner, vilka står där och hoppas bli filmade. Jag letar förtretad och milt kolerisk efter en trappa ner i anallerna som vore jag snärjd i en eldhärd. Då tar de tondövas riksförbund i från vristerna och leverera "örhänget" "Life is Life", Opus opus. Jag skulle kunna ha skjutit då eller regrerat till apstadiet och på plats hukat och krystat ut min allra beigaste protest. Därtill är det chockförseningar på SJs alla avgångar och inte ett tåg går österöver. Den ENDA utgången ner till tunelbanan är korvstoppad av ilskna pendlare vilka önskade livet ur sig själva och andra. Stod 10 minuter i armbågsinferno för att till slut nå ner till den nedre sk b-ringen. Vill hem nu!

På tunnelbanan sitter jag bredvid två lirare som medelst bärbara telefoner spelar språkpingis. Armenska vs Urdu. Högst vinner. Vill hem nu. På Rådmansgatan kliver en "brommasnygg med rätt att påpeka" kvinna ner. Markerar tydligt att jag bör resa mig, knö mig och krumbukta mig så att denne tågvärdsprospect ska få plats med sina NK-kassar. Tricken når Bromma. Det är kallt men vackert. Jag är hemma nu. Skriver ner den här jönsiga jeremiaden. Ska gå ner i varv. Det är ju en dag imorgon också. En dag till, och från, mitt kära kontor. En ny dag i afrikarummet.

Kwack.