Zonterapi och fågelkvitter

Man borde ha skaffat barn innan man skaffade barn. För att snabbare få veta hur man är skaffad när man står med brallorna vid vristen inför sitt livs viktigaste kretslopp. Om jag i somras vetat vad jag börjar förstå nu skulle jag genat direkt till Zonen. Zonen handlar om acceptans och förhållningssätt inför det som utgör din tid, din nya tillvaro och din brist på kontroll. Att vara i Zonen är att fungera utan att fundera, att gilla läget utan att gilla läget, att försätta sig i någon form av självkontroll. Och under tiden låta kärleken flöda så fritt den förmår. Även de där dagarna man vill sälja knatten på blocket. Det är en sedelärande resa. Ett litet gatlopp, på en lång och gyllene Eriksgatan. En biologisk boja som utgör ett blodsband av guld runt din ankel. Och runt ditt hjärta. Den som tyglar flyktgenen när det lilla livet topprider dig över törnar och snår. För att du älskar. Och för att du måste.

Föräldraledig. Nja. Arbetstiden snittar runt tolv timmar per dag. Och på arbetet kunde man skita i fred och irrjobba några minuter inför lyckta dörrar. Tio sekunders ouppmärksamhet är på Stopvägen 93 lika med en blessyr. Vid tjugo sekunders uraktlåtenhet har han odlat potatis på grannens parkettgolv. Men när han sover sin söta förmiddagssömn och när man traskar runt någon av sjöarna här. Då kvittrar lärkor. Då lyfter taxen sitt ben mot väggen. Då blommar häggen. Och då hinner man planera för lillens vidare överlevnad och välmåga. Då vilar vi.

M + E = Sant