På spaning efter den samtid som flytt

Tänk att man i många delar blev den vuxna mannen som man minns honom från sin barndoms TV-dramer. En på-riktigt-vuxen med näsblås, viktiga telefonsamtal, nylonskjorta och assistent (mötte ofta i TV-sammanhang döden i en brun Saab). Pojken med stjärnskjortan och de grumliga ögonen har blivit med funktionsplagg och kärnfamilj. Och det känns på det hela taget rätt, riktigt och lite fint. Det går inte att rulla hatt med en napp bakom varje öra (som de gamla Hagaindianerna sa) och siffrorna i det röda kuvertet måste ta mig fan upp pronto. Då och då gästspelar man dock i de gamla sammanhangen. Man kanske få vara med på nåder och spela skivor eller blir bjuden på något roligt av och med folk i farten. Kanske droppar lite världsfrånvänd indie på någon nyårsfest. Men, på det hela taget har jag förstått att jag vuxit in i rollen som en mycket vit "medelålderskille" vilken sakteliga börjat ploga ner för ättestupan. Jag har trott att jag haft godkänd koll, men exemplen hopar sig. I tron om att man stått rustad till tanden har man bara haft brödbitar till anden. Så, på vilket sätt börjar det gå lite grann åt helvete då? Jo......

Jag hade för avsikt att skänka ett par obetydligt använda Onitsuka Tiger sneakers (för små) till en polare härförleden. Han ("kan" Sneakers n stuff och gillar Tribe Called Quest) är yngre än jag men ansåg att dessa, som han sa, "ville" för mycket. Enligt denne kännare har jag med andra ord inte haft omdöme att rusta tassarna efter ålder och kulturellt kapital. Det händer även att min fru slår larm, det handlar då ofta om kepsar eller mössor. Jag har även köpt ett par "Get-a-grip" efter 40. Större delen av min toalett ter sig med största sannolikhet som någon slags töntig "corporate-indie" för den post-ironiska modebloggs generationen. Jag är rädd för att jag i framtiden kommer att klippa mig i "busiga" frisyrer.

Jag kan inte längre dechiffrera klubbanonserna i nöjespressen. Inte ens i den traditionella kvällspressen. Det kan stå något typ att Rådde" och Laika blandar Berlindekadens och uppsluppen Detroitretro på terassen. Mackan skojar till det med hemvävd doomclash och Sebbe-G utlovar belgiska dvärgar i källaren. Ni som minns klubben Love-Ape förra året kommer att känna igen Er. Det är ta mig fan obegripligt även för lösmustacherna på Nytorget. Det hela är larv.

Jag räds ny teknologi. Och jag är mycket rädd för operatörer. Jag har fått 100 någonting draget rätt upp i tamburen. Men jag vill inte prata med operatören som går under namnet Bravo. Jag vill inte ha en ny tidslinje och förstår inte Twitter. Förstår överhuvudtaget inte vitsen och värdet av att den utbyggda tekniken möjliggör för en person att "puffa" en gammal lumparkompis från ett skithus nära nordpolen. Förstår inte vitsen med att person A delger att denne "inhandlat mat" och att person B-E, "gillar" det. Mycket teknik, liten tankeverkstad. Ring varandra. Kramas.

Jag har missat hela glädjetåget med "upplevelsebaserade events" och actionsporter. Det finns sporter där man åker skridskor, på en motorcykel, genom hav och eld (i en velodrom). Allt är "awesome" och "dude". Och det finns ta mig fan en expertkommentator till allt. Jag har en utmaning till alla adrenalinjunkies. Stressa genom Brommarondellen i morgontrafiken (ny x-games gren), därefter kan ni kalla er daredevils.

Alltså.....jag har förstått att jag inte är "home with da downies" utan "home in ma undies"...keeping it väldigt real. Det är dock på senare tid jag har förstått det på riktigt.

Dr K-4