Kamrater!
Har ni hört den där om Bellman, ryssen, stinsen, halvapan, prinsessan Liljan och Elmo från Sesame Street? Den är väldigt rolig. Jag har inte rätt fokus för att skriva något sammanhängande idag. Jag fladdrar. Jag har aktiverat autopiloten. Im on a "beat mode". Utan en tråd i Tyrolen. Sista tiden har jag reflekterat på stället, istället för att ta med skiten hem och formulera dräpet, tämja skräpet. Sentenserna kommer till mig men jag sparar inte. Jag loggar ur. Jag är ofokuserad och har ingen vässad penna till övers. Mycket i tankarna. Vuxengrejer som tarvar sin man. Mitt bloggande läggs i galen tunna. Men va fan...jag är ju bara halvmänniska. Om någon månad är jag förmodligen högupplöst igen. Its a show about nothing. Idag skriver jag direkt ur huvudet...ser mina fingrar knattrar ur sig ...ogräs. Jag är min egen installation. Jag. Jag. Jag. Heter det Ho ajaj ajaj buff eller puff? Vad sjunger man? Och varför? Vem knäckte den raden? Jo, Margit Holmberg. Vem beslutade att Musse Pigg skulle heta Pigg och inte Micke. Den kan jag inte. Farbror Sven? Jag tänker mycket på min nya tjänst. Jag ska jobba tufft. Ett lärande och ett tärande. Bra folk runt mig. Vänta! Jag skulle kunna skriva en blänkare om varför människor över en viss ålder alltid frågar vad man ska äta. Eller berätta att T nyss sjöng hela texten till Europes "Carrie", den sköljde över henne. Jag har varit på galleri idag. It was almost a show abouth nothing. Där fanns konstskolekillar och gamla proggare. Det finns en ny variant av corporate modeindiekillar jag väljer kalla " bolsjeviker goes sofo chic". Nu är det Mauro och Plura på TV. Den gillar jag lite motvilligt. En pinsam dagdröm är den där jag placerar mig där som gäst. Ibland leker jag TV-kock. For real. Jag ska spela Valbo-Loopen i helgen. Det är också ett liv. Mitt liv. Men ändå, ett ping och ett pong. Varför kokar man aldrig fisk längre? Nog åt man kokt fisk hemma. När man hade skrubbknä och knattecykeln hade limpa. Svalan hette cykeln. Blå. Vad hände med Halmstad 1977? Vilken tid! När jag gillade ABBA i smyg och Kiss och Sweet....och Runaways......var ett nödvändigt ont. Skatparet har flyttat. De kunde inte knäcka Brommakoden. Den där allroundperfektionismen. Jag spelar för mycket Maffia Wars. Det är verkligen en show about nothing. Jag kommer att koppla ur nu. Koppla av menar jag. Åtminstone försöka att sova. Hur tror ni det går?
Hej
torsdag 22 april 2010
onsdag 21 april 2010
tisdag 13 april 2010
Vårnonsens
Det gör ont när kroppar brister
En månad av nykterhet och träning borde onekligen gett den här lungsiktiga hötorgslyrikern lite färg på kinderna. Men skiten rullar inte så. Två förkylningar och nu en helt ny, av medicinsk expertis och av homeopatin, upptäckt magåkomma. Det som gör den här så intressant är just det att den är så ointressant. Jag har sedan i söndags natt en korpen-variant av maginfluensa. Den bjuder inte någon show alls. Den kom, den sågs knappt och självdog. Ungefär som Estrellas ostbågar. Den här magåkomman börjar med plötsligt hög feber och frossa. Går över i ett uns värk i magen. Det stannar där (implosion inte explosion) Din matlust är begränsad men inte obefintlig. Du är sedan feberfri dagen därpå för att få feberkänning på kvällen. Dag två handlar om begränsad matlust, matthet och begrundandet av en karensdags inverkan på rekreationskassan. Dag tre (imorgon), väl tillbaka i saltgruvan, kan man varken vältra sig i självömkan eller återge detaljer kring maginfluensans inneboende dråplighet vid fikabordet. ”Det vart något åt magen, typ”.
Jag har börjat samla på mig en diger arsenal av onödiga sjukdomstillstånd. På den tiden då hypokondrin kidnappade min existens var de flesta imaginära. Idag är en del dokumenterade och fysiskt påtagliga. Jag trodde inte att jag kunde toppa diagnosen ”Gilberts syndrom” (fick för några månader sedan). Ett ofarligt tillstånd utan symptom som till och med kan förebygga hjärtattacker. En sjukdom med en positiv twist. Ungefär som sociopatinbland den politiska och ekonomiska eliten. Jag har ett gäng sköna tillstånd på lager men jag ska inte nöta ut Er med att jag hostar när jag äter smör eller att jag kan få kramp på ett mörkt ställe efter en nysattack.
Jag har en egen teori om varför jag blivit sjuk. Överansträngning. Lite mat, mycket pingis, lite sömn, för lite vatten, mycket arbete. Har inte vågar plocka fram den hemma då jag är rädd för att Téres skulle kunna dö av skratt.
De vita månaderna är slut så även den vita månaden
Våren är här. Härligheten och vemodet hand i hand. Det blir en obligatorisk och ofrånkomlig vårstädning av de innersta skrymslena efter vilken nya och gamla väsentligheter skymtas. Mycket som ska plockas fram, synas och rustas. Kärleken, lusten, olusten och existensen. Förhoppningsvis blir det en sådan vår där livslusten tar livtag på vemodet, där jag och göken dansar jenka. Hoar ikapp. Vinner barmark. Men man vet aldrig och jag vet att ni är ett gäng som kommer att gå minus ett par månader. Håll ut. Eller ring. Man ringer för sällan. Man ser till sitt.
Och så min vita månad. Vad som gjort den vita månaden viktig är att jag idag knappt reflekterat över det faktum att den är slut. Den här gamla bilen rullar även på livet tycks det. Det är stort nog för mig.
När jag skriver de här raderna lyssnar jag på D.A.F. ”Werschwende Deine Jungen”. Svårt.
Hej journalistik
Ni journalister därute. Ni som gräver. Ni med socialt patos. Ni orädda. Ni som går våra ärenden. Ni som riskerar era namn för oss. Varför det här?
Suzanne Saperstein om bajshålet i "Svenska Hollywoodfruar"
Suzanne Sapersteins familjelunch blir snabbt en kärlekstävling.
Då berättar äldsta dottern Alexis:
- Jag har den bästa pojkvännen för han ger mig ett stort bajshål.
Artikeln avhandlar inte sodomi medelst pedofili utan en ung mans umbäranden för att säkerställa en fältmässig toalett. Idiotexpressen svischar mellan öronen. Allt är som vanligt.
Läs musikbiografier på balkongen
De funkar på många sätt. De säger mer än man tror. De är tidsdokument.
Gör så här. Avsätt tid utan maka/make/barn. Boka balkong eller uteplats. Köp några kalla Sierra Nevada Torpedo. En Foccaciasmörgås med lufttorkad skinka och ruccola. Vatten på flaska. Kudde och filt. MP3 spelare. Läs. Ät. Drick. När ögonlocken dalar, bryt. Gå hem/in. Duscha. Lägg dig en halvtimme. Ring och säg att du älskar någon.
Nästa uppdateringar blir litteratur och musiktips. Eller blir det som vanligt -något som faller på. Ett gnäll. Ett tips. Ett påpekande i all välmening.
Läsartävling
Den som hittar ett bra weekend-resepaket avseende familjeresa för 4 personer. Skriv in. Vinst -ettgäng valfria pilsner på valfri pub.
Byrådirektör Skarbo
En månad av nykterhet och träning borde onekligen gett den här lungsiktiga hötorgslyrikern lite färg på kinderna. Men skiten rullar inte så. Två förkylningar och nu en helt ny, av medicinsk expertis och av homeopatin, upptäckt magåkomma. Det som gör den här så intressant är just det att den är så ointressant. Jag har sedan i söndags natt en korpen-variant av maginfluensa. Den bjuder inte någon show alls. Den kom, den sågs knappt och självdog. Ungefär som Estrellas ostbågar. Den här magåkomman börjar med plötsligt hög feber och frossa. Går över i ett uns värk i magen. Det stannar där (implosion inte explosion) Din matlust är begränsad men inte obefintlig. Du är sedan feberfri dagen därpå för att få feberkänning på kvällen. Dag två handlar om begränsad matlust, matthet och begrundandet av en karensdags inverkan på rekreationskassan. Dag tre (imorgon), väl tillbaka i saltgruvan, kan man varken vältra sig i självömkan eller återge detaljer kring maginfluensans inneboende dråplighet vid fikabordet. ”Det vart något åt magen, typ”.
Jag har börjat samla på mig en diger arsenal av onödiga sjukdomstillstånd. På den tiden då hypokondrin kidnappade min existens var de flesta imaginära. Idag är en del dokumenterade och fysiskt påtagliga. Jag trodde inte att jag kunde toppa diagnosen ”Gilberts syndrom” (fick för några månader sedan). Ett ofarligt tillstånd utan symptom som till och med kan förebygga hjärtattacker. En sjukdom med en positiv twist. Ungefär som sociopatinbland den politiska och ekonomiska eliten. Jag har ett gäng sköna tillstånd på lager men jag ska inte nöta ut Er med att jag hostar när jag äter smör eller att jag kan få kramp på ett mörkt ställe efter en nysattack.
Jag har en egen teori om varför jag blivit sjuk. Överansträngning. Lite mat, mycket pingis, lite sömn, för lite vatten, mycket arbete. Har inte vågar plocka fram den hemma då jag är rädd för att Téres skulle kunna dö av skratt.
De vita månaderna är slut så även den vita månaden
Våren är här. Härligheten och vemodet hand i hand. Det blir en obligatorisk och ofrånkomlig vårstädning av de innersta skrymslena efter vilken nya och gamla väsentligheter skymtas. Mycket som ska plockas fram, synas och rustas. Kärleken, lusten, olusten och existensen. Förhoppningsvis blir det en sådan vår där livslusten tar livtag på vemodet, där jag och göken dansar jenka. Hoar ikapp. Vinner barmark. Men man vet aldrig och jag vet att ni är ett gäng som kommer att gå minus ett par månader. Håll ut. Eller ring. Man ringer för sällan. Man ser till sitt.
Och så min vita månad. Vad som gjort den vita månaden viktig är att jag idag knappt reflekterat över det faktum att den är slut. Den här gamla bilen rullar även på livet tycks det. Det är stort nog för mig.
När jag skriver de här raderna lyssnar jag på D.A.F. ”Werschwende Deine Jungen”. Svårt.
Hej journalistik
Ni journalister därute. Ni som gräver. Ni med socialt patos. Ni orädda. Ni som går våra ärenden. Ni som riskerar era namn för oss. Varför det här?
Suzanne Saperstein om bajshålet i "Svenska Hollywoodfruar"
Suzanne Sapersteins familjelunch blir snabbt en kärlekstävling.
Då berättar äldsta dottern Alexis:
- Jag har den bästa pojkvännen för han ger mig ett stort bajshål.
Artikeln avhandlar inte sodomi medelst pedofili utan en ung mans umbäranden för att säkerställa en fältmässig toalett. Idiotexpressen svischar mellan öronen. Allt är som vanligt.
Läs musikbiografier på balkongen
De funkar på många sätt. De säger mer än man tror. De är tidsdokument.
Gör så här. Avsätt tid utan maka/make/barn. Boka balkong eller uteplats. Köp några kalla Sierra Nevada Torpedo. En Foccaciasmörgås med lufttorkad skinka och ruccola. Vatten på flaska. Kudde och filt. MP3 spelare. Läs. Ät. Drick. När ögonlocken dalar, bryt. Gå hem/in. Duscha. Lägg dig en halvtimme. Ring och säg att du älskar någon.
Nästa uppdateringar blir litteratur och musiktips. Eller blir det som vanligt -något som faller på. Ett gnäll. Ett tips. Ett påpekande i all välmening.
Läsartävling
Den som hittar ett bra weekend-resepaket avseende familjeresa för 4 personer. Skriv in. Vinst -ettgäng valfria pilsner på valfri pub.
Byrådirektör Skarbo
söndag 11 april 2010
måndag 5 april 2010
Direktörerna för det hele
En gång i tiden blev jag, av livet, tvungen att sköta mig. Som tack för hjälpen sköter nu livet om mig. Vi hänger. Vi spelar badminton på onsdagar. I vårt kontrakt finns klausuler. De är ganska frikostiga och tillåter en viss skörlevnad under förutsättning att jag flexar ut 10 år tidigare. Livet, även kallad Liljan, och jag har inget otalt längre. Vi stavgångar på likt ett gammalt par tills döden skiljer oss åt. En kravlös relation byggt på rutin och outtalade regler. Motion är bra. Crack sämre. Båda fattar. Det är dock bökigt om man vill göra slut, det får man göra själv. Liljan låter oftast relationen rinna ut i sanden. Hoppas att Liljan inte lär sig göra slut via sms.
Med konventionen, Lapidusbyxan, är det lite värre. Han är en mer krävande natur, snabb att döma, jävligt snarstucken och med en svårt dålig skivsamling. Om du inte bjuder konventionen på din livsresa kommer du förvisso att resa lätt, men inte enkelt. Vänder du konventionen ryggen begagnar hans sig av en grym armé av medlöpare och Lets Dance tittare utklädda till människor som mobbar dig till utanförskap och fattigdom. Beigebyxan sa till mig häromdagen. ”Om du ska säga upp dig för ditt självförverkligandes skull är du inte bara en lat jävel, du blir även kvarterets fattighjon. Försök att köpa rödtjut med telepati din gamla hippie.
Religionen, Kjell-Klas, och jag, träffas mest via släktträffar. En nykterist och förmodad folkpartist. En föreningsmänniska med andligt alibi. Vi snackar inte så ofta längre, har vuxit ifrån varandra och går definitivt inte på samma fester.
Jag har återkommande MBL-förhandlingar med Liljan, Lapidusbyxan och Kjelle. Vi försöker kommas överens om en bra giv för alla. Förhandlingarna går bra men långsamt. Vi dricker kaffe.
Herr Ober
Med konventionen, Lapidusbyxan, är det lite värre. Han är en mer krävande natur, snabb att döma, jävligt snarstucken och med en svårt dålig skivsamling. Om du inte bjuder konventionen på din livsresa kommer du förvisso att resa lätt, men inte enkelt. Vänder du konventionen ryggen begagnar hans sig av en grym armé av medlöpare och Lets Dance tittare utklädda till människor som mobbar dig till utanförskap och fattigdom. Beigebyxan sa till mig häromdagen. ”Om du ska säga upp dig för ditt självförverkligandes skull är du inte bara en lat jävel, du blir även kvarterets fattighjon. Försök att köpa rödtjut med telepati din gamla hippie.
Religionen, Kjell-Klas, och jag, träffas mest via släktträffar. En nykterist och förmodad folkpartist. En föreningsmänniska med andligt alibi. Vi snackar inte så ofta längre, har vuxit ifrån varandra och går definitivt inte på samma fester.
Jag har återkommande MBL-förhandlingar med Liljan, Lapidusbyxan och Kjelle. Vi försöker kommas överens om en bra giv för alla. Förhandlingarna går bra men långsamt. Vi dricker kaffe.
Herr Ober
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)