Direktörerna för det hele

En gång i tiden blev jag, av livet, tvungen att sköta mig. Som tack för hjälpen sköter nu livet om mig. Vi hänger. Vi spelar badminton på onsdagar. I vårt kontrakt finns klausuler. De är ganska frikostiga och tillåter en viss skörlevnad under förutsättning att jag flexar ut 10 år tidigare. Livet, även kallad Liljan, och jag har inget otalt längre. Vi stavgångar på likt ett gammalt par tills döden skiljer oss åt. En kravlös relation byggt på rutin och outtalade regler. Motion är bra. Crack sämre. Båda fattar. Det är dock bökigt om man vill göra slut, det får man göra själv. Liljan låter oftast relationen rinna ut i sanden. Hoppas att Liljan inte lär sig göra slut via sms.

Med konventionen, Lapidusbyxan, är det lite värre. Han är en mer krävande natur, snabb att döma, jävligt snarstucken och med en svårt dålig skivsamling. Om du inte bjuder konventionen på din livsresa kommer du förvisso att resa lätt, men inte enkelt. Vänder du konventionen ryggen begagnar hans sig av en grym armé av medlöpare och Lets Dance tittare utklädda till människor som mobbar dig till utanförskap och fattigdom. Beigebyxan sa till mig häromdagen. ”Om du ska säga upp dig för ditt självförverkligandes skull är du inte bara en lat jävel, du blir även kvarterets fattighjon. Försök att köpa rödtjut med telepati din gamla hippie.

Religionen, Kjell-Klas, och jag, träffas mest via släktträffar. En nykterist och förmodad folkpartist. En föreningsmänniska med andligt alibi. Vi snackar inte så ofta längre, har vuxit ifrån varandra och går definitivt inte på samma fester.

Jag har återkommande MBL-förhandlingar med Liljan, Lapidusbyxan och Kjelle. Vi försöker kommas överens om en bra giv för alla. Förhandlingarna går bra men långsamt. Vi dricker kaffe.

Herr Ober