It's a show about nothing

Då var det som förgjort igen.

Jag bär både pyjamas och morgonrock. Jag hasar mig fram i tofflor. Jag läppjar lapsang. Jag mumlar. Jag har läderband i bokhyllan och svår fransk dödsmetall på skiva. En sådan sökt författartyp borde väl utan större åthävor kunna värka fram några rader. Men mitt "skrivarjag" gör även denna kväll en slät figur. Jag är liknöjd. Jag vill istället retirera till soffan, låta snuset verka och titta på Sherlock. Detta är min enda och högsta önskan. Lättjan och förnöjsamheten efter mat och bad har lagt sig som ett bolster över gnällspjället och då är det fan till att skriva. Man är liksom oskadliggjord. Jag återkommer om någon timma....då ska gåspennan surfa fram på vågor av etter och napalm. Men nu är det patron ur.

Tillbaka. Jag lider melodifestikval, efter att under några tuffa minuter, mellan glesa fingrar, slängt ett getöga på eländet. Borde undvikit detta. Men det är som när människor bevittnar en olycka. Vi är fascinerad av det makabra och melodifestivalen är inget annat än ett nutida gladiatorspel där man i direktsändning, med tacoflottiga händer, applåderar enfaldens lustmord på den goda smaken. Förutom att musiken suger Mubarakpung så är festivalen direkt konstig. Tävlingsreglerna är som tagna direkt ur John Malkowich huvud och själva produktionen är berlusconsk. Schlagermusiken, vilken är ett konstigt hopkok av pop och visa, med vissa oskrivna estetiska och tematiska regler, strävar främst efter att passa ett format som man egentligen inte riktigt kan definiera. Resultatet blir inte bra. Och det är inte menat att det ska vara bra. Det är som landhockey. Man spelar bara med ena sidan av klubban. Its a show about nothing.

Såg även lite på Årets Kock 2011. Här ska alla som kan tralla eller vända på en flintastek bjudas in i festen. Matlagningskonsten pressas in i produktionen. Skillnaden här är dock fortfarande att de bästa kockarna tävlar mot varandra för att sedan bedöms av en samlad fackelit. I årets kock så vinner inte Tacos varje år.

...fan jag måste sova. Ska till Göteborg i morgon på kick-out. Eller hur. Men innan jag går och knyter mig så vill jag ställa några frågor som ni kanske kan svara på eller hjälpa till att få svar på.

Bussgåtan. Vi är ett ultra-stort gäng självspäkare som varje morgon räknar till fem tomma bussar 117 på en 176/177. När den blå djävulen väl kommer är den försenad alla får inte plats på bussen. Under halva färden sätter man därför in en extra buss för att kunna forsla dessa tappra skattebetalare till sina arbeten. På väg hem från jobbet så går det sedan fem tomma buss 115 på en sen och till måttet rågad 176/177. Detta sker varje dag. Varje år. Vem rattar trafikplanerarnas huvuden. Är det Dr Huuuffhurrr?

Har mimarna (de i svart vitt) slutat dra i fiktiva rep och istället kör "mänskliga statyer på stan" (de i silver) eller är det andra som tagit över? Eller har mimarna bytt diciplin? Är det lagligt?

Har Panflöjten gjort sitt inom popkulturen. Hur länge kommer den, panflöjten, att vara laglig?

Är man stel "svensk" om man inte upprepat säger att man uppskattar afrikansk dans. Undrar?

Sådana där uppblåsbara- och eller skumgummihänder och plyschhattar som förekommer inom supporterkulturen. Är det bra? Hur länge kommer det att få vara lagligt?

Några inflyttade söderkisar från Ljungby hävdar att de var först ut med den nygamla trenden "upprullade chinos". De ska även ha förutsett den rumänska filmvågen. Är de trovärdiga? Får de säga så? Är det lagligt?

"Streetkultur" som sponsras av myndigheter och presenteras i kommersiella och politiskt korrekta paket. Är det framtidens rock musik?

Är det sant att ligister från Chalmerspexet och tidningen Blandaren brukar träffas utanför Broder Tuck och slåss med järnrör?

Som sagt bara några frågor...i förbifarten.

P.M. Skarbo

Kejsaren av Polymasien

Jag är nere med soffan. Jag polymasar.

Jag hade faktiskt samlat på mig en del hyggliga fniss och pekpinnar till aftonens planerade skrivövning. Dessa var tänkta att utgöra underfundamenten i en pigg och framsynt uppdatering. Men det vill sig inte. Mina upplägg har i takt med kvällen blivit till diffusa brottstycken i en kolerisk dröm. Jag kan t ex inte få ihop mobilanteckningarna "Rocko vet att ratta en vattensäng" och "vad är dealen med sk framfötter". Jag förstår i någon mening vart jag var på väg men har inte orken att ro detta nonsens i land ty en begynnande flunsa har fyllt min skalle med "fudge". Jag är med andra ord sjuk. Manssjuk (inte gubbsjuk).

Söndagens senare hälft har därvid gått åt till att, varv för varv, dampzappa mig runt basutbudets flubber. Detta utan att lägga märke till något att bli irriterad över. Det är med andra ord rätt illa ställt. Men nu, när jag ändå sitter här å krystar med foliehatten på ska jag göra ett tappert försök att trotsa feberyran och agera martyr i musans tjänst.

Kvällspressens rubriksättare har återigen underdoserat sitt Ritalin. Expressen hade häromveckan ett löp som löd " Skräck-halka efter tö-chock!" Detta samtidigt som översvämningskatastrofen i Brisbane ödelade land och liv. Hur skulle denne fackman genom sitt sinne för dramaturgi kunna göra denna katastrof rättvisa? HELVETET, HELVETET, HELVETET plus nakenchock!

Eurosport är fortfarande den kanal på vilken man genom ett enkelt felzapp kan upptäcka de mest bisarra av idrotter. Övningar rotade längst ner i idrottens näringskedja, och ofta utövade i det gamla örikets mer lokala regioner. Upptäck den keltiska varianten av Boccia kallat Bowl (givetvis ovalt klot, ty det är britter), fårvallning, fårvallning med dubbelt halvslag om egen part, samt avarter av kampsporter där bara färdiggnagda ben finns kvar efter envigen. Den skönaste, mest antropologiskt intressanta, är dock dartkulturen och dess "air". Såg damfinalen från utsändningen av en stor årlig dart-turnering från England. Idrottstjejerna såg ut som om de vore castade till en Ken Loach rulle eller som panelhönor på ett National Front Disco. Upptäck Eurosport.

Jag har köpt en ny dator. En Mac. Bra så, men hur högerklickar man dess mus. Jag behöver högerklicka. Jag är en högerklickskille och behöver denna manöver i mitt dagliga handhavande.

Burr.....jag kanske måste stanna hemma i morgon. Vill inte.

Jag stannar här. Jag återkommer längre fram med något stringent och genomtänkt. Funderar på att skriva ett helt inlägg om någonting. Någon gång.

Smell You Later!

Kraken

Rätt in i elvan - utan stödhjul!

2010 och jag skiljs som vänner. Har under året infriat uppsatta mål och löften, förutom ett, av "mindre vikt". 2011 kräver dock ett annat typ av fokus. Valde därför att avsluta mitt "sejourarbete" på Arlanda. En tid som länge kommer att prägla min syn på arbete. Det var lärorikt, kul och småjävligt. Valde därför, efter åtta månaders ålning medels hasning, i samråd med verkmästaren i magen och John Blund, att försöka återerövra en omeoprazol-fri tillvaro bland de trygga båsen på gråkulla. Man har ju inte vett att sakna vardagslunk och rutiner när de inte står på agendan. Tro mig. Åkte efter mitt sista pass på Arlanda, med det sista expresståget för året, en poetisk och passande sorti. När jag på väg hem vilade ögonen på det vita genom vagnens frostade glas erfor jag dock bara melankoli. Nu, några dagar senare, känner jag mig dock nymuckad och lättare. Det blev precis lagom så här (kommer dock sakna många sköna kollegor).

Står nu med fötterna precis innanför tröskeln till 2011. P jävla uh. Det är nu dags att hämta ny krafter, trampa mil i spår, börja äta frukost och pressa morotsjuicer och skit ty året framför mig blir minst tre år långt(och förhoppningsvis motsvarande bra). Men var inte oroliga, jag har inte lossat på gnällbältet över julen eller vaskat bort min grumpyness med nyårsbubblet. Här följer årets första fnys.

Till synes dyra och fina cyklar står till sadeln i snö utanför min port. Vårt cykelrum ligger tjugofyra meter därifrån. Det verkar inte finnas en tanke på att ställa in cyklarna där. Om det nu skulle vara för jobbigt eller "vanligt" att ställa in sin cykel i garaget så undrar jag hur dessa element ser på tandborstning och toabestyr. Om det mest ansträngande de gjort i år är att ta ett sms-lån för att bekosta nya Canada Goose jackor så undrar man ju hur dessa lat-talibaner tänker när de vaknar bakfulla efter ett oskyddat fylleknull på Ålstens Marina....gå ner till Apoteket och köpa dagen-efter-piller......nah, det får bli Pizza Express och repris på Paradise Hotel istället!

Med tanke på att jag snart skulle avsluta min tjänst på Arlanda (endast 11 resor kvar) tänkte jag se över min möjlighet att slippa köpa månadskort för 1050 kronor. Efter att ha delgett mitt ärende för personalen utspelar sig följande fars..

- Ja, vad säger du? Vad finns det för alternativ?
- Tja, du kan ju köpa ett 20-kort.
- Ok, vad blir det?
- 1000 kronor.
- Hm, det är ju lika mycket!
- jo
- Men å andra sidan kan jag ju använda det privat över året sen, det gäller väl för ett år?
- Ja
- Ja, men då kan jag ju dra nytta av det bättre än ett månadskort
- Nej
- Inte?
- Nej, du får inte använda de överkjutande resorna om du inte arbetar på Arlanda?
- Nähä. Finns det inget motsvarande 10-kort jag kan köpa då?
- Ehh, nej. Men du kan köpa ett 15-kort!
- Sweet, vad bra, vad blir det.....
- 2 500 kronor....
- Men det är ju dubbelt så dyrt....
- Ja, vill du ha det eller?


Idag stod undertecknad, och kanske ytterligare 1,2 miljoner nödbedda, i kö för att, med tanke på vinterföret och helgernas matfrosseri, köpa ful-lagg för motionsbruk. Stod 35 minuter i kö för att invänta fackmans inrådan. Fick på nåder träffa en så där skönt fri och postironisk 80-talist, med porrfilmsmustach och snowboardrufs. Killen hade onekligen åkt en del bräda och kanske även lyssnat på storebrorsans Bad Religion plattor. Han hade mig vid, "Läget". Jag sade att jag ville ha ett par ful lagg för horisontell alternativräning, inget dyrt, inget svårt, skidor att ta med i handen och spänna på sig utanför affärn. Fick veta att det för tillfället inte finns en enda skida i Europa under 4 500 kronor. Alla ful-lagg är slut. Jag undrade, du menar Stockholm? Nej för helvete, i Europa! sa han. Han visste det. Det slog mig att han hela tiden drog upp sin skatepunk t-shirt under vilka uppenbarade sig ett par röda Calvin Klein kalsonger i Kriss/Kross höjd. Han nöjer sig inte där utan fingrar under samtalet på raggarsträngen. Så fritt och så slackerskönt att vi på ful-laggs-stråt inte kan förståt. Sedan kom det. Som från ingenstans stoppade geezern in labben innanför kalsongen. Det var definitint fingertopp mot rot. Hade jag mot all förmodan köpt ett par skidor av denne, och då avslutat affärn med ett handslag hade han ju lika gärna kunnat olla skidan direkt. Gick sedan över gatan till Roslings (23,7 meter därifrån) och köpte mig ett par ordinära skidor.

Herrn