It's a show about nothing

Då var det som förgjort igen.

Jag bär både pyjamas och morgonrock. Jag hasar mig fram i tofflor. Jag läppjar lapsang. Jag mumlar. Jag har läderband i bokhyllan och svår fransk dödsmetall på skiva. En sådan sökt författartyp borde väl utan större åthävor kunna värka fram några rader. Men mitt "skrivarjag" gör även denna kväll en slät figur. Jag är liknöjd. Jag vill istället retirera till soffan, låta snuset verka och titta på Sherlock. Detta är min enda och högsta önskan. Lättjan och förnöjsamheten efter mat och bad har lagt sig som ett bolster över gnällspjället och då är det fan till att skriva. Man är liksom oskadliggjord. Jag återkommer om någon timma....då ska gåspennan surfa fram på vågor av etter och napalm. Men nu är det patron ur.

Tillbaka. Jag lider melodifestikval, efter att under några tuffa minuter, mellan glesa fingrar, slängt ett getöga på eländet. Borde undvikit detta. Men det är som när människor bevittnar en olycka. Vi är fascinerad av det makabra och melodifestivalen är inget annat än ett nutida gladiatorspel där man i direktsändning, med tacoflottiga händer, applåderar enfaldens lustmord på den goda smaken. Förutom att musiken suger Mubarakpung så är festivalen direkt konstig. Tävlingsreglerna är som tagna direkt ur John Malkowich huvud och själva produktionen är berlusconsk. Schlagermusiken, vilken är ett konstigt hopkok av pop och visa, med vissa oskrivna estetiska och tematiska regler, strävar främst efter att passa ett format som man egentligen inte riktigt kan definiera. Resultatet blir inte bra. Och det är inte menat att det ska vara bra. Det är som landhockey. Man spelar bara med ena sidan av klubban. Its a show about nothing.

Såg även lite på Årets Kock 2011. Här ska alla som kan tralla eller vända på en flintastek bjudas in i festen. Matlagningskonsten pressas in i produktionen. Skillnaden här är dock fortfarande att de bästa kockarna tävlar mot varandra för att sedan bedöms av en samlad fackelit. I årets kock så vinner inte Tacos varje år.

...fan jag måste sova. Ska till Göteborg i morgon på kick-out. Eller hur. Men innan jag går och knyter mig så vill jag ställa några frågor som ni kanske kan svara på eller hjälpa till att få svar på.

Bussgåtan. Vi är ett ultra-stort gäng självspäkare som varje morgon räknar till fem tomma bussar 117 på en 176/177. När den blå djävulen väl kommer är den försenad alla får inte plats på bussen. Under halva färden sätter man därför in en extra buss för att kunna forsla dessa tappra skattebetalare till sina arbeten. På väg hem från jobbet så går det sedan fem tomma buss 115 på en sen och till måttet rågad 176/177. Detta sker varje dag. Varje år. Vem rattar trafikplanerarnas huvuden. Är det Dr Huuuffhurrr?

Har mimarna (de i svart vitt) slutat dra i fiktiva rep och istället kör "mänskliga statyer på stan" (de i silver) eller är det andra som tagit över? Eller har mimarna bytt diciplin? Är det lagligt?

Har Panflöjten gjort sitt inom popkulturen. Hur länge kommer den, panflöjten, att vara laglig?

Är man stel "svensk" om man inte upprepat säger att man uppskattar afrikansk dans. Undrar?

Sådana där uppblåsbara- och eller skumgummihänder och plyschhattar som förekommer inom supporterkulturen. Är det bra? Hur länge kommer det att få vara lagligt?

Några inflyttade söderkisar från Ljungby hävdar att de var först ut med den nygamla trenden "upprullade chinos". De ska även ha förutsett den rumänska filmvågen. Är de trovärdiga? Får de säga så? Är det lagligt?

"Streetkultur" som sponsras av myndigheter och presenteras i kommersiella och politiskt korrekta paket. Är det framtidens rock musik?

Är det sant att ligister från Chalmerspexet och tidningen Blandaren brukar träffas utanför Broder Tuck och slåss med järnrör?

Som sagt bara några frågor...i förbifarten.

P.M. Skarbo