Något lite mer

Man bryter tillvarons vågor med god balans, på säkert djup, vilket garanterar en maklig surf mot intet. En balansakt genom tidvatten som sällan leder till något annat än en frank insikt om att det börjar bli bråttom. För något mer.

Om man är begåvad med en så kallad livsåskådning kan man med fördel prokrastinera existentiella grubblerier.  Ett litet himmelrike i sig. Men den som reflekterar över de fysiska sakernas faktiska tillstånd är smärtsamt införstådd med att en urna rymmer en och en halv människokropp. Och hur ska då själva existensen materialiseras, innan den pulvriseras. Vad är meningen med alla dessa tisdagar, Belgien och Ranch-dipp? Är allt som återstår trädgårdsarbete, vinterstudion, industrisemester, döden.

Frågorna uppstår så här mellan två halvlekar. Och innan nättrollen påpekar det faktum att jag är förälder vars inneboende värde räcker och blir över för ett jordeliv så vill jag bara säga. Det är korrekt. Det är en stomme. En långsiktig och välsignad omständighet som fyller livet med kärlek och riktning. Till en viss del mening.

Men jag syftar på något annat här. Jag har förlagt de där känslorna som överträffar verkligheten. De ofiltrerade. De som lyckas nästla sig igenom förvärvade hudlager och förnuft. De man minns och väljer att komma ihåg som rena och oförställda. De vill jag ha mer av igen. Starka, bullriga, rörande, djuriska, djupa känslor, och vida gester. Utbrott och genombrott. Något lite mer än ett moderat välbefinnande när räkningarna är betalda och när det är städat köket.

Det handlar väl om övning och mod. Att hoppa på de där tågen. Det må vara vad det månde vara, allt som ruckar det sakta maket och gör stora skillnader till det bättre, eller något. Eller känslan av att ha prövat. Man måste hoppa från en högra avsats för att kunna landa med ett väs, eller åtminstone ett magplask, man minns och kan arkivera. Första steget blir att byta telefon. Nästa steg kan, och bör, vara något större. Eller så skiter jag i det som vanligt. Och lever ett fullgott liv, åtminstone i andras ögon.

Det finns inga säkra svar. Det är väl dock tämligen säkerställt att en 50-årskris gör sig påmind.

Magnus

En milt positiv blogguppdatering

Framhärdar med viss spänst i den verklighet som blev min egen.  Det är väl ingen fotovärdig tillvaro, väcker ingen avund på de sociala skyltfönstrens arenor, men den är min, och den är betald.

Pappakroppen är där. Och jag har köpt så kallade Converse. Kan fortfarande namnet på tuffa band och svåra öl (och vice versa). Återupptagit golf och pingis med moderat framgång. Tagit upp kontakter. Kan utan omsvep le och få feeling. Att jag är en vit medelålders man kan jag inte göra annat än att be om ursäkt för, men jag jobbar på det.

Jag har ju genom åren framställt mig själv som en gnällspik by proxy och fartränderna går aldrig ur en beige krigare. Konkelbären skaver och törnekransen retar fortfarande mina geniknölar, men dessa jävligheter ska ges den omsorg de förtjänar och inte slumpas ut i en den här milt positiva blogguppdateringen. Nej, någonstans, någon gång, väntar en episk jeremiad med medeltida förtecken. Den klipphängaren kommer att bli värdig en viss väntan. Eller så mognar jag och låter saker bero.

Så, vad vill jag med dessa lösryckta rader? Det känns bara angeläget att säga hej igen. Ni är så att säga puffade. Och så vill jag säga att det rullar på. Vissa bakslag har åtminstone blivit erfarenheter som rätt bearbetade kan leda till lärdomar. Hoppas jag. Några klara moment dock.

Mina åsikter ska få mer tid. Jag vill vrida mer på kuben, få en känsla för hur färgerna hänger ihop när man rattar och vrider. Om jag inte får ihop lådan kommer jag att vara försiktig med att tycka ett endaste jota. Det är först när jag anser att jag förstått något om någonting viktigt som jag kommer överväga att anlägga ett offentligt perspektiv på sakernas tillstånd. Jag vill nämligen hålla på mig där ute i skyttekriget. En arena där man förväntas tycka mer om allt fler saker man omöjligt kan ha kunskap om. Det känns ibland som ett gladiatorspel där man utan eftertanke slåss om utrymme och positioner. Där man blivit ett varumärke och där vänner emellan har börjat sälja saker till varandra. Värmen från en överhettad dataskärm är inte alltid varm. Och folk kommer att gå under.

Jag tänker därför öppna upp fler sociala arenor. Och mig själv. Vara ocool och kontaktsökande. Vifta på svansen. Fråga om jag får vara med. Era altaner verkar så välkomnande och ibland så…avståndstagande.

Och det viktigaste. Erik. Inte lekpappa. Pappa. Far. Forever.

På återseende.

Magnus

Vardagsjämmer

Synar displayen på perrongen som var tredje minut låter meddela att ”SL kör med båda långa och korta tåg”.  Den informationen löper som ett rött metall-sken genom rektangulären. Det enda jag vill veta är varför tåget inte kommer trots tre minutiösa nedräkningar. Därtill aviserades ologiska destinationsbyten. Farsta Strand kan inte flyttas per tåg till Hässelby. Men jag tänker väl fyrkantigt. Jag måste tänka längd, bredd, tyngd, densitet och på den lille julgrisen innan jag börjar fnula på petitesser som tågtider och den eventuella ankomsten. SL kör med både långa och korta tåg minsann.

Det är svartkonst och förvirring när metallproppen i diskhon försvinner. Ty sådana försvinner inte. Kommer jag finna den i frysen med sista tändstickan utbrunnen sugandes på en liten liten fiskpinne? Eller har den flytt åstad den lille jäveln? Har jag kastat den i soppåsen på fyllan? Nej, sa handen som rafsat bland äggskal och bös. Nåväl, en spännade gåta och dråplig histora att dra för egna eller andras barnbarn.

Det är lite segt att vara spiknykter, men man får mycket syltat, stoppat, stuvat och gjort i största allmänhet. Spolar kröken, stånkar korv, typ. Jag riskerar i förlängningen även ofrivillig viktnedgång och att bli draftad som etta till lokalt äppelkindad kristlig församling.

Jag hade skägg. Det tog jag bort. Jag har inga tatueringar. Nu är jag renrakad, nyklippt och har varken hål i bröstvårta, läpp eller öra. Jag känner mig speciell och het. Allt är möjligt utom medverkan i Paradise Hotel eller Idol eller fotboll eller nästan all populärkultur och idrott och publikt deltagande i största allmänhet.

Jag vill komma tillbaka till arbete snart. Det verkar dock var svårt eftersom arbetet är sjukskrivet. 

Jag funderar på att skicka julkort. Men jag tror det är borgerligt. Och att man kan få stryk då.

Tycker Ernst verkar trevlig. Och det tycker ni också innerst inne.

Magnus, Er vän i den lilla juldöden

Att lunka så småningom

Sjukskriven och lite lämnad därhän. Jag ser lite tröttare ut. Mina ögon är matta och lite mätta. Lite filmiskt kantsliten. Glest raggarskägg campar på nariga kinder. Jag skulle nu kunna gå in i rollen som excentriker på heltid. Skaffa ett gäng katter. Läsa Tomas Dylan. Bli en samlare. Men lägenheten är ren och ombonad. Jag har redan julat, monterat bord och bytt däck. Och jag samordnar den barmhärtiga arbetsvården. Det får en inte bli för sjuk för. Men inte är det en klang och jubelföreställning som någon sa.

Jag avser att komma tillbaka i arbete snart. Någon borde väl ha en vacancy for a back scrubber där ute i arbetslinjen. Men jag tänker inte fejsa fronten igen utan vapen, och inte ta kulor för smulor. Framför inte de som tar i ryggen. De bandagen är svårare att lägga om.

Tänker inte skriva bittra spaltmetrar om vad som fattas mig eller vilka som satt- och därefter puttat mig från pottkanten.  Det får den poetiska rättvisan utvisa. Och om jag ska vara lite sanningsenlig så är jag ju en del av mitt eget problem. Jag är inte ett stort jävla leende på jobbet när skiten träffar fläkten. Men elak har jag aldrig varit. Den karman kommer att bita någon annan i arslet. Jag är en snäll medelålders pingiskille.

Jag är i skrivande stunden skitsugen på en svår saison IPA och en len whisky. Men jag kör på Loka och varma mackor. Och Netflix. Gudarna ska veta att det inte är mycket till substitut. Men Erik är frisk. Och jag häckar inte i något flyktingläger vid juletid som så många stackars familjer kommer att göra, i bästa fall. Vi kommer aldrig förstå. Inte ens de som tycker efter manual.

Erik ser förhoppningsvis inte alla nyanser i mina ögon. Det flödar fritt när hans lille dunskalle vilar i mitt knä. Då är jag alla dagars vinnare och jag går upp i ett vi. Det har jag nog aldrig gjort med någon annan. Han har fått en liten leksak som vi öppnar på torsdag. Det blir även korv med makaroner. Vi kanske drar på något museum. Har ni något förslag hur man underhåller en trekommafemåring. Tipsa en pappa. En som hoppade i livbåten då det fanns en liten att vara frisk och glad för.

Syns och hörs

Magnus

En rakt igenom tramsig skrivövning

Det var så länge sedan jag skrev. Det tomma arkets möjligheter att göra skillnad. Möjligheten att bearbeta en svår period och göra den tydlig för mig själv och andra. Att skriva sig starkare. Att kanske skriva för livet. Det tror jag att jag skiter i just nu.

Här följer istället höstens viktigaste film- och boktips.

Höstens Film Noir

Som man ligger får man bädda

Harry låg med handen innanför byxlinningen och slötittade på gamla repriser när hon sa åt honom att ta bort handen. Merrill var modist i det civila. Hettan vibrerade och tiden vibrerade inte. Äntligen ringde det. Det var Energibolaget som hotade med att nixa Merrill. Stiltje. Fan, vi behöver ett nytt fall tänkte Harry. ”Hatt” tänkte Merrill. Sen blev allt beige.

Mycket svår och otillgänglig film för cineasten.

Höstens pysslarfilm

Lekar och grejs

Det lilla barnet stänger locket på kartongen och konstaterar att locket är stängt. Detta upprepas rätt många gånger. En absolut tråkig lek för den lilla familjen. Du vill bara dö men får livslusten tillbaka när du inser att leken kommer att upphöra. Du börjar tänka på Tacos och alkohol istället. Du blir glad. Barnet blir glad för att du blir glad. En film för dig som dör den lilla döden.

Höstens generationsroman

”In between days”

Den gömda bruna häxblandningen intas på cykelväg. Sen cyklar han till diskoteket och står utanför det mycket länge. Ingen kommer att fråga var han köpt sin Ivanhoe tröja. Lars förblir sjukt okysst i ett år till, trots en över genomsnittet fräsig hår-stil. Lars kryssar hem. Död. Död. Död. The Smiths. Geografilektion. Läs mer om hur semi-syntaren Lars växer upp och blir statstjänsteman på Strålskyddsinstitutet och hur han sjukskrivs på grund av fibromyalgi.

Höstens TV-drama

Torrfoder!

Fritt baserad. Tre väldigt fristående avsnitt.

Avsnitt 1 – Roger that!

”Ulla Sallerts Pingvin ” är Rogers debutroman. Den slår inte. Det blir för mycket för Roger. Han får för sig att stjäla alla Webergrillar i Bromma.  Ja, i stort sett alla. Folk blir av med arbeten. Svåra år och umbärande följer. Till slut är det danskar i affären!

Avsnitt 2 – Vakna

Politiskt medvetna personer på och runt Nytorget på Söder utvecklar superkrafter. De kan när som helst och överallt tycka rätt. Ska de hinna tycka rätt och genom detta lösa Ebola, Krig och skit innan allt går åt helvete? En nagelbitare.

Avsnitt 3 ”Åto ur hus”

Det började med påfyllning av dip. Därefter åt de varandra ur huset. Tiden däremellan är ett fartfyllt spektakel och en jublande skrattfest bland chips och ostkrokar. Meg Westergren är utmärkt i rollen som nihilist.

Ursäkta.

Er Magnus

Sommarbuskis

När jag sover smyger fyra nihilistiska frisörer från Dresden upp bakom sängkarmen och gör upp med sin taskiga barndom på mitt hår. En morgonkalufs för konstbiennaler. Betvingar därvid rufs och vattenkammar mig iförd tofflor. Väljer en av Bics engångshyvlar och hoppas på att slippa ett måndagsexemplar. Av tio finns det alltid tre som vill annorlunda. Ska det vara så? Och varför alltid just tre stycken? Ska jag vaska rakeriet och odla ett finskt sommarskägg tänker jag där jag står och är lite tjock. Bli modern och beblanda mig med frifräsare och kännare. Jag menar, tänk att få känna en kille med rätt skägg. En som redan har alla banden på WWDIS på vinyl. Som har en tjej med körsbärsträd på underarmarna. Jag har mest födelseprickar och fnös där. Och en reva från en katt. Vägen till rätt skägg blir lång för mig. Jag skiter i det och vaskar truten med svår tandborste och tandkräm som lovar lite för mycket. Jag kanske unnar mig lite sommardoft på flaska av märket Eternity. Den har en fräsch sommardoft sa expediten. Jag höll med. Hon sålde mig dyr lotion också. Den sparar jag till Victoriadagen. Sen halväter jag frukost. Jag gillar inte frukost tyvärr. Det ska ju vara så bra för kroppen. Och mysigt med tidning, kuddar och katt. Jag har ingen katt så jag skiter i frukosten. Eller förresten tar en kaffe och en macka med Brie de Meaux. Det är en stolt ost. Den markerar revir i kyl och kök.

Jag känner efter och märker att min gallgångskramp är mild. Det är med andra ord en bra dag så jag är spontan och köper en plåt till Pixies konsert i höst. Gick upp i varv och bestämde en sak till. Att jag skulle köpa en skänk i vilken jag ska mata in böcker och dvder. Den ska ersätta Billyhelvetet. En skänk från ovan att bli av med dessa aphyllor. Men jag handlar väl skänken på IKEA och tänker samma tanke om fem år. Så. En produktiv dag so far. Jag gör till och med pesto. Den var så god att jag nästan tappade dubbelhakan. Gick till Brommaplan och köpte en växt som har växt på mig. Den kallas "plättar" och står nu här och ger skugga till en stengodstiger. Jag lyssnar på The Bats "Free All The Monsters". Oväntat bra. Nu sitter jag här och skriver om just ingenting. Nästan glad. Nästan frisk. Snart ska jag till doktorn och ta prover. Bring it on! Vem vet. Kanske jag unnar mig en god bok och bubbelvatten ikväll. Livet på en fd whiskeypinne.

Magnus

Make it work!

Det där är inget liv som man säger. Det där med att må dåligt. Jag tycker snarare att livet blir mer påtagligt. Inte bättre, men i någon mån mer närvarande. När den organiserade tillvaron inte längre utgör stommen i ditt liv. När värk och utmattning lämnar dig kvar på perrongen. När de filter utifrån vilka vi silar våra erfarenheter blir utnötta eller måste bytas ut slinker skit och oslipade diamanter igenom. Då känner du av livet, om än som vore det en grillbricket i ändalykten. Tillstånd av outhärdlig sorg och himmelsk kärlek betvingar dig lättare. Tankar, förnuft och självbehärskning kan inte längre parera kroppsliga signaler. Tårar rinner inte uppför. Du blir kysst eller agad av det som samlats ihop till du. När Erik söker min hud och min ögonkontakt för att bekräfta sin kärlek känner jag mer. Döden har blivit mer. Mellan insikterna, mellan andetagen, lever jag ett absolut liv, i någon mening mer så än en systematisk avprickning av givna aktiviteter och göromål. Det handlar om fan och hans moster. Om allt. Jag är inte döende. Jag har varit sjukskriven ett tag och är under utredning. Kroppen och själen måste dock ombesiktigas innan jag åter kan ratta arbete och annat.

Det här var inte putslustigt alls. Men var inte oroliga. Jag är jag. På gott och ont. Återkommer inom ett par dagar med drapor och jeremiader i sk humortappning.

Magnus

En modern svensk klassiker

Lars Norén ringde och ville köpa rättigheterna till melodramen om mitt liv. En treaktare som inbegriper den moderna svenska klassikern, skilsmässa med spädis, dess konsekvenser samt sjukdomschocken intagen och medtagen från premiäråret på dagis. Det blir sju svåra år inklämt på sju månader. Jag tänker inte se skiten. Det är bättre att sträcka örat efter tänkta humlor i bersåer, höra pingisbollens knack knack, få komma till och kanske tillaga en gårdskyckling. Men, det går tyvärr inte ty jag missar viktig sjukdomstid. Min nya superkraft är att utan åthävor bli sjuk - så bara- som en torped. Namnge nya åkommor. Kräkas runt hörn. "Magnus vaknade upp utan armar". Ingen vet hur det gick till. Magiskt sjuk Magnus.Vill ni höra alla detaljer om mitt elände och mina krämpor och om stackars Eriks öron? Nej? Nä hä.

Går igenom min presumtiva bland-cd märkt Mr Zaine dec 2013, januari 2013, februari 2013. En annan pappa som ägnat sig åt host- och flunsbonanza. Det är måndag idag och jag är som vanligt borta från jobbet. Snart kanske jag får foten mitt i röven. Kanske.

Så, nu ska jag tänka positivt igen. Så här. Jag blir frisk ikväll. Erik blir frisk ikväll. Erik går på dagis och lär sig ett nytt ord, typ atombrallis, äter bra och skrattar. Jag hämtar honom efter en effektiv dag på arbetet. Vi sjunger lilla snigel på ICA och handlar det vi behöver och lite till. Vi är fortsatt friska, lydiga och typ spralliga. Mina föräldrar kommer upp och leker med Erik. Jag är fortsatt frisk. Börjar träna. Blir snyggare. Blir kär. Hittar kul projekt. Skriver boken. Reser. Sjunger i kör med Erik. Erik blir svensk mästare i pingis och jag sitter hos en åldrad Skavlan och berättar om det tunga året i mitt liv.

Det var ett tag sedan jag skrev. Nu skrev jag. Lite tramsigt. Lite allvar. Lite lite naket. Och ganska mediokert. Men jag skrev. Och handen är kvar på armen.


Magnus

Uppe på åtta

Det har runnit tårar och blodregn under broarna i Åkeslund. Jag har ålat och hasat genom fyrtio nyanser av brunt. Men ljuset sipprar åter genom askmolnen. Det lyser mycket svagt av vacker gul neon. Och jag skymtar mitt bättre jag som väntar där med en kall pilsner. En gamäng, av tidigare erfarenheter rustad, av gott läkkött och jävlar anamma. Några ärr och ett par fåror rikare, med djupare provenans och patina, ska jag klättra samma vägg jag gick in i. Betvinga tillvaro och tillstånd. Jag räknar givetvis med att ramla då och då. Plocka upp mig då.

Jag har skiljt mig. Den delen av livet har tagits ifrån mig. Jag tänker inte här utveckla eller inveckla detta helvete. För allas skull. För jag och T kommer fortfarande att knalla sida vid sida längs Stopvägen. Fast med olika portkoder och livsnycklar. Som vanligt. Fast helt annorlunda. Ni behöver inte trippa på tå runt detta. Det ä som dä ä.

Denna lilla blogg ska leva ett tag till. Gnällbältet ska på. Geniknölar ska masseras. Musorna ska dansa galen gök i mitt bröst.

Tack alla ni som hjälpt/hjälper mig genom denna min skärseld. Det kommer jag aldrig glömma. Alltid att uppskatta.

Magnus