Död och nakenchock är daglig spis. Lite våld till morgonkaffet är numera kosher. Världen ska ju trots allt skildras som den är. Barnen leker Paradise Hotel och klär sig som Lady GaGa. På femman har man sex med träd. Tant brun, grön och greddelin handlar idag snarare om sodomi, avundsjuka och misshandel än sexuell ambivalens. Men vi har väl någonstans det utbud vi förtjänar. Så, hur var det förr?
Som nu fast med färre kanaler. Man fick helt enkelt ta i mer! Och jävlar vad man röt. Norén och Pasolini framstår i jämförelse med de grekiska dramerna, och det gamla testamentet, som talibaner på ett sexkonvent i Frisco.
Elektra. Rickard Strauss (glöm Wienervals) opera. Bygger på Sofokles solskenshistoria Elektra. En tidigare ökänd, numera upphöjd opera som spelats på Kungliga i Stockholm. Bevittnade sista föreställningen den 23/1/10.
Operan är en salongsfähig örfil. En akt! 100 minuter! Ingen paus, utan ett ständigt flöde av skiftande musikaliska tematan över vilka den mycket duktiga Katarina Dalayman, med hela sitt register, spyr ut ett sådant sjuhelvetes frosseri av hämndbegär, morbiditet och all samlad djävulskap ur sin praktfulla lekamen. Hon ser ut som en finsk gothpunkare i syndig svart sammet. Hon bör enligt min (ointressanta) mening ha utrustats med till kreationen passande kängor. I övrigt var scenografin effektfullt sparsmakad. Massivt rött trä med en in- utgång i mitten. Träblocken ändrade nyanser i rött, allt efter nidingsdådens intensitet och hetta.
Trailern!
Elektra, uppfylld av hämndbegär efter moderns och dennes älskares mord på fadern. Hur ska hon få grannskapet att lysa upp av purpurfärgade blodfontäner? Ta hjälp av den fysiskt starkare systern? Brodern? Den av modern bortlämnade och förvirrade saten. Ska HAN vinna heder genom att döda sin mamma... och det med yxan som mamma dödade pappan med. Snart på en nationalscen nära dig.
SvDs Bo Löfvendahs sätter väl fingret på det hela med meningen
"Extatiska jubelrop utbryter i slutminuterna när brodern Orestes återvänder och mördar mor och styvfar varpå Elektra dör av glädje"
Det var en mäktig upplevelse. Musiken är stor och nyanserad, snårig och oerhört varierad. För ett otränat öra, kanske lite väl varierad. Det var som helhet svårt att få ett samlat grepp över musikens tema. Det var en akt. Ett stycke. En historia. Det var dock i helhetsupplevelsen, i de spännande musikaliska passagerna och i suggessionen, som Elektra vann. Emma Vetter var fantastisk i rollen som systern Chrysotemis. Emma Vetter kan få en lekman som mig att gå på vad som, bara hon är med. Jag vet inte hur namnkunnig hon är bland "förstå sig på arna".
Elektra förvånade mig. Librettot var oerhört hårt och blodigt. Inlevelsen, utagerandet och känslan av hat och ondska nuddade bitvis patetikens/pekoralens gränser men nådde definitivt ut till tredje raden. Elektra var som ett sprintlopp. Snabbt avklarat men svettigt. Jag gillade det. Publiken gillade det. Jag såg en rockkonsert. Även ministrar drogs med.
MVH
Herr Ober
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar