Det lackar ur mot jul

Min lilla familj flanerar längs ett solbestrött Ålsten. Rosenkindade barn leka bondgård, små fåglar sjunger barbershop och självaste Madicken säljer nybakade struvor. Själv är jag i full färd med att berätta vilka fyra människor jag har hatat mest i mitt liv och att en av dom bor i närheten. Jag är horungen kvarlämnad vid brödtextens sidbrytning. Jag nyktrar till där vi går och förstår att jag är ute och seglar. Livet pågår bredvid mig och likt räven gnager jag sakta bort det som håller mig på tassarna. Långa perioder av stress och oro har snott om skaftet på mig ytterligare ett par varv. Nog för att man balanserat på borderlinan förut, men nu är jag i paritet med skrikkärringen på tunnelbanan och spelar över i min egen Norénpjäs.

Egot har tidigare kunnat fly undan kraven medelst borsten, erotiken och televisionen. Nu, mitt i livet, rätt upp i kivet, finns inte dessa isflak. När jag urlakad kommer hem efter dagar av halvkriser, tidsfrister och oupprättade frågetecken har jag fått allt svårare att ta tandaklådaskrik, tjafs om vardagsskit och telefonförsäljare av Stockholms Fria. Kort sagt, det minsta lilla skit som går mig emot gör mig till en krisande rainman. Och tyvärr når skiten fläkten även på behörigt avstånd. Jag gör mig illa, jag är självskärande emorfjortis i en 90-kilos bowlingkropp.

Idag, måndag, har jag dragit i nödspaken. Jag börjar med en vecka. Jag ska återerövra friden. Hej pingis. Hej joggingspår. Hej mitt nya vackra liv. När jag navigerat mig tillbaka till gatuplanet ska jag ge de mina en stor kram förlåt och ringa Er...mina vänner.

Dr Svår

Ja, nu är det höst och löv och sådant

Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader. Det blir inget märkvärdigt. Mitt liv följer numer en snitslad och sandad stig varvid mina avhandlade betraktelser är av vardaglig natur. Jag kompenserar dock detta genom att tillskriva mina spaningar oproportionerlig stor betydelse. Jag kan göra en kalkon av ett ejderdun som Cilla Ingvars sa. I rummet bredvid låter det som om Erik har ett My Bloody Valentine solo i halsen. Att skriva är då svårt. Han har ett säreget och något osorterat sätt att förtälja det som trycker honom. Han går som vanligt i stark polemik mot vedertagna säng och nattrutiner. Denna dagliga envig är dock tydligen något naturligt och skall genomlidas med ett leende på läpparna enligt bättre människor som skriver om sådant.

Så vad har hänt sedan sist? Eriks första skratt inföll efter att T först, och sedan jag, gjorde ett sådant där magpruttsblås som jag tidigare blivit generad över att ens tänka på. Två snabba skratthack blev till näpet örongodis och ett minne för livet. Erik är söt i hela sin nos. Glad och förnöjd stora delar av dygnet. Kvällsarg. Dagen efter är han som ett gullefjun och när han skrattar ser han ut som en badanka i form av en Pezfigur. Han är min fina pojke.

Jag arbetar över, under och på. Igen och igen. Min träningsiver har därtill gått i vinteride och jag börjar fetta på igen. Av pingis har det blivit inget. Jag har kort hår. När jag vaknar och snoozar hela vägen till jobbet står håret rakt upp. Det kan vara det som händer den dagen. Förutom ständiga demonstrationer utanför mitt fönster. Och ett eländes ok till arbetsbelastning. På fackspråk märkligt nog kallat balanser. Jag åker till Malta imorgon. Arbete, fast med en twist, hoppas jag.

Varför går aldrig "Kinarestauranger" i konkurs? Det var många decennier sedan ens ens vänner ringde och föreslog en helkväll på Soup Dragons i Blackeberg. Modernt folk i farten frekventerar ju sällan klassiska kinahak så länge de inte heter något postironiskt och ligger innanför tullarna. Så varför går inga klassiska fulkineser i konken. Svara och vinn en mysfredag med Tacos (rödfärgade tacosskal på Haloween - not).

Jag har en återkommande dröm om att jag går om tredje ring. Jag är äldre än rektorn. Jag får dock aldrig ihop tillräckligt bra betyg för att gå vidare i livet. Jag glömmer bort var lektionerna är på grund av att jag måste jobba i en fotobutik samtidigt. Ibland så har jag inte ens ett jobb vid sidan av utan bara en märklig oförmåga att förstå och hinna med. Jag vaknar och är då nöjd över att jag faktiskt slutade skolan redan på 80-talet. Den här jävla maran rider mig en gång i veckan.

När började vi egentligen att fira Halloween? Helt plötsligt så slänger Herr Icander ut ett ben. - Fira och köp you suckers! Och köpkollektivet svarar som i trans - Yeeeah! Lets trick and treat, lets put our collective hands in the air and wave like its McDonalds time and very awesome and very coolers. Jag tänker trilskas och vägra Halloween tills Eriks skolkamraters föräldrar tycker att jag är obekväm.

Jag, och vid ett tillfälle även mitt lilla barn, har i veckan, vid övergångsställen, nästan blivit påkörd av bilar där föraren sitter hukad över sina tuffa mobiltelefon. Det må så vara att man kör över en spädis. Bara man får skriva att man checkar in på Klädesvägen och att man nu kör till jobbet så att någon gammal skolkamrat från sexan ska kunna säga, åh, fick den jävla muppen körkort till slut. Flexibelt, livsfarligt, samtida. Vilka sköna tusenkonstnärer som fyller våra nät.

Jag är ibland ute och går maratonpromenader genom mitt Bromma. När jag går på Grönviksvägen så tänker jag att jag inte vill leva i ett land där mina skattepengar går till att mindre bemedlade ungdomar ska få roten-i-röven jobb där de har att bädda de bättre bemedlades ungdomars sängar. De enda rishögarna som kantade vägarna där tillhörde de polska stenläggarna. Snart kommer väl fas fyra knegarna att agera fartgupp utanför Äppelviksskolan. Jag har börjat odla ett litet försiktigt klasshat. Som lägre medelklass räknar jag dock inte in mig själv i det perspektivet.

Nä, jag ska upp med tuppen vid 05.00. Jag ska hinna kamma mig och så inna planet tar mig till Valetta. Mer om det och annat senare.

Magnus. S

Att bära kaffe. Bland annat.

Jag har någonstans, vid någon tidpunkt, förmodligen en tisdag, blivit en Caféprogramskille. Signalen blinkar svårt beige när jag jag kommer på mig själv att lugnad vila i denna chimär av vardagslyx. Min hårda vardagstrall tarvar väl akut trivselfluff. Jag vill omedelbart bli bjuden på snittar, rufsad i håret och få råd om en lagom höstensemble. Hör ni hur jag börjat kokettera med min vanlighet. Jag drar upp byxorna i navelhöjd, rätar på ryggen och rättar mig i ledet. Det är så skönt. Vilken resa den är, medelåldern.

Valde bort EM-finalen i pingis genom att i egenskap av suppleant och prospect i Bostadsrättsföreningen bevista ett för föreningen avsett möte. En säljare av äkta Eau De Vie snitt höll ett två och en halv timmas initierat framförande om avloppsteknik. Jag fick förstå farorna med bakfall på luftuttaget och hur man genom ett skönt totalkoncept kan få fason på allt från vertikala spillvattenstammar till lodräta diton. Skeenden exemplifierades genom bildförevisning och allvar betonades med "oroliga" clipartgubbar som vid varje sekvens uppgivet synade de igenslammade stammarna. Jag gillade honom. Han var från en tid då man blandade canadensisk whiskey med clubsoda. När salta pinnar var festligt och blandbanden kunde heta Absolut Lektyr. Jag är så trött. Jag vill dit igen. Bli buren av mamma in i den väntande bilen och nattluften gifte sig vidunderligt med doften av alkohol, parfym och cigaretter. När Taxin hade en sådan där kupa över förarsätet. När nästa dag innehöll straffsparksläggning och "Larmet Går".

Det har blivit än mer modernt att bära sitt kaffe. Den tidigare om-sig-kring-sig katten brukade på ett urbant New York manér synligt bära sin frigolitmugg mellan viktiga möten. Numer har jag spanat in att man håller sig med kombinerade termosar/muggkoncept så att den som alltid måste vara på tårna har möjlighet, att i steget, kunna ha tillgång till det svarta guldet. Tacksamt.

Köpte en fräsig svart anteckningsblock för fickan. Den var avsedd för de i stunden gudagivna uppslagen. Av detta blev inget. Min arbetssituation har varit av sådan art och beskaffenhet att den dränerat mig på all (skriv)lust. Jag har inte orkat förärat Vasa Real med min luriga servereturer. Eller trampat spår och asfalt. Jag har istället löpt någon form av dagligt gatlopp för att därefter åka hem och efter bästa förmåga spendera kvalitetstid med guldknatten och bäste Térese. Levt i de stunderna, försökt vara närvarande i mitt eget liv. Min spegelbild visar i skrivande stund en blek figur med rött och blått, i och under, ögat. En smalplufsig krake med någon slags skinnstrand över ansiktets en gång så friska lyster. Jag är blästrad och urgröpt. Och jag när en önskan om mer tid för de som betyder och som har betytt mest i mitt liv. Tills dess får jag trösta mig med Go'kväll, Axess och livsstilsportalen TV 8.

PS: Jag sitter på en älgstek, svart trumpetsvamp och hemgjord lingonröra. Det finns förutsättningar för en riktigt god afton. Om ni tar med det dyra skitgoda vinet lagar jag en kärleksfull middag. T och knatte förgyller.

God natt.

Dr Svår

Den allra skönaste känslan för soft-rock-feeling

Jag verkar ha ett kontrakt med gud. Att alltid stå till förfogande som blekfet eller dylikt. Har i fyra månader tränat likt en elitmotionär, slängt nycklar till barskåp och ratat sockerskålar. Då belönar kroppen mig med att gå ner ett fuck-you-kilo. Vad i alla svarta kakhål är dealen med det? Jag och mina hakor har därvid utmanat all naturvetenskaplig forskning så som vi lärt känna den i modern tid. Jag säger bara A-P-A, apa!

Jag kunde mitt fysiska unikum till trots mecka ett sockertroll. Mina fingrar är glansiga av dregel. Erik spelade nyss munspel på mitt ringfinger. Sedan lekte vi "tofsvipa". Jag var "major Kwack". Därefter roade vi oss (mig) genom att leka "Trelleborgsdansen" och "Sjökapten". Lekar som tog form i stunden, blev till dadaism i min av nya känslor kidnappade hjärna. Jag är som kreatör av bizarr barnlek lika giftig som en Zlatan på övertid. Det bara flödar från vansinnets källa. Övergivna lekar som t ex "Dr Falco" har Erik växt ifrån.

Min tandborste är svår och futuristisk. Varje hörn har en funktion likt en Schweizisk armékniv (tungskrap alt massage alt ekonomikonsult). Den är en helhetslösning för hela käften och formgiven av Nasa. Men den lyckades inte, trots att jag dansade runt den igår, förvandla mitt glas vatten till en Imperial Lager och chilinötter.

Har ni hört. Lattefnattarna på Söder fortsätter att pinka in sina revir. Skönt inbodda longboarders taggar snart sitt LRS "Lower Ringside represent" mellan korsningen Ringvägen/Östgötagatan till kröken på Renstiernas gata. Rebellbohemssandinister med privata sjukförsäkringar slåss för sin rätt att vara mest söder. Vilka sköna katter. Ni som sålde släktens herrgård för ett krypin på Skånegatan, ni som drömmer om den gamla hemstaden, om grus på garageuppfarter och att få plantera saker vid torp.... att få erkänna att ni föredrar Kent före Pavement.....srping för livet...mot ljuset

Härförleden. I väntan på bussen. På väg mot helig svampmark. Blev jag i kuren uppmärksammad av en kvinna runt 75 och dennes milt åldersstigna moder. Hon tittade på svampkorgen och sa - Vad har du köpt där? - Det är bara min svampkorg, sa jag. - Men du kan ju bli av med den sa hon. Nej, då sa jag till tanten (liknar detta en Slas berättelse?). - Jo, om två personer kommer emot dig så slår de lätt ner dig och tar den och sakerna i den. - Jo, men jag tror att det ska gå bra sa jag och stod på mig. Då yppar tanten - Äsch förresten, lyssna inte på mig, jag är riktigt jävla hög, helt borta. Kvinnans svårt åldersridna moder börjar då att skratta frivolt rökande en cigarett stöttandes av en rullator. Kom hem med sex Karl Johan och några vinriskor.

....Nu går tiden fort. Man hinner inget annat än att dra in deg och lägga livspussel. Till och med värdefull TV-tid har gått förlorad. Ur led är tiden. Leve den!!

Till alla Er som jag inte hör av mig till eller hinner träffa. Stanna kvar. Ni är viktigare än någonsin nu. Jag återkommer om något år eller ett par. Vi hörs!

Major Kwack

Tiden går

Det knäpper i höften. Och frisören ansade häromdagen på eget initiativ mina ögonbryn. Vid 40 pinnar muck skaffar man barn. Med löparskor jagar jag den energi som flytt. Håller ålderdomen stången några kilometer åt gången. Jag kan idag stoppa ner skjortan i byxan utan att se ut som en bowlare. Gott så. Men jag springer främst för att orka. Jag springer för tre. Endera dagen ska jag även begagna mig av bostadsrättsföreningens gym. Överkroppen ska med och i bästa fall även de trötta armbågspadsen som utgör mitt arsle. Kanske jag i all hast och iver bleker mina tänder, går över gränsen, får seglarstil.

Föräldraskap
Slita-sig-i-hår-skap. Denna problemlösningsfest. Detta biologiska Sudoku. Detta underbara och småjävliga som sliter och smeker. Där vinsten är den större kärleken. Den extra dimensionen som alla tröttsamma föräldrar talade om inför mina döva öron. Efter att ha förlorat mig i Eriks första leende förstår jag den. Jag förstår samtidigt att jag aldrig kommer att förstå att någon annans Erik dog den där ödesdigra dagen i Norge. Av en man som rättfärdigade sitt eget liv genom att ta andras. Jag kommer inte kunna skydda honom, eller mig själv, mot allt. Man får köpa det.

Djävulen bär Prada?
Innan tragedin. Några fjuniga nationalsocialister stod vid Brommaplan och delade ut flygblad som var med nationalistiska än socialistiska. Förbipasserande tog omvägar. Efter en halvtimme så bytte dessa ädelsvenskar strategi genom att vända flygbladen upp och ner. De kommer dock inte ta oss med list ty armen som delade ut flygbladen var dekorerade med hakkors, solhjul och vetekärvar. Men å andra sidan kan de ju inte heller gömma sig bakom Lacostetröjor numera.

Stockholm – Dakar - Grönköping.
Knappt har liggsåren på de privata vårdinrättningarna lagt sig förrän våra folkvalda, av pensionärer uppfödda och gödda, kommit på ett nytt sätt att spara in på sina grånande medmänniskor. Från och med nästa år ska de som ringer färdtjänst beställa sina bilar genom ett teleserviceföretag som upphandlat tjänsten i Senegal. Senegalesiska studenter ska Hermods utbildas i fonetisk svenska, och därmed, genom att förstå standardfraser och röksignaler ge hörselskadade pensionärer rätt antal bilar till rätt platser, i typ Midsommarkransen. Jag tror att satsningen kommer att lida av vissa barnsjukdomar. Måtte dessa politiska ”äss” lagföras för alla brott i hjärnbalken och för evigt dömas till att beställa sina semester- och affärsresor genom samma bolag.

Naturen – ok – inte mer.
En av mina vänner spenderade en del av sin dyrköpta semester per fot, genom Abiskos vackra natur, på Kungsleden. Den svenska naturromantikens Eriksgata. Scoopet i kråksången är att vederbörande är patologiskt ointresserad av natur och djur. Han har tidigare yppat sådant som ”Fåglar, berg och träd ger mig inget”. Efter semestern sammanstrålade vi i storstadsdjungeln. Jag var ganska säker på att perspektiven skulle ha förskjutits efter att denne insupit nästan löjlig natur under en veckas kontemplation á pied. Svaret blev.

” Jag har inget emot djur och natur i sig. Jag ser till exempel ett djur och tänker att där sitter ett djur. Jag gjorde resan för den påtvingade medietystnadens skull. Efter ett par dagar så förstod jag dock inte varför jag gick där? Efter ytterligare ett par dagar undrade jag vad som var meningen med att göra saker överhuvudtaget. Det är liksom gardening–gardening-death. Killen är i övrigt sjukt sympatisk och vettig.

Och så...mitt i natta...

åkte en sån där MC med tordönande chockvolym över Stopvägen och väckte allas barn. Inklusive Erik, som har varit en handfull hela kvällen. På tal om syfte med livet. Mitt syfte med livet blev i skrivande stund att leta reda på denna...skäggapa... och göra honom till min personliga Kasperdocka. I detta och i mitt nästa liv. Amen.

Magnus "av anonym kallad elitist" Skarbo

På andra sidan

Sommarnattens leenden

Den bisarrt varma sommarkvällen den 10 juni 2011 välsignades ett gossebarn med två välskapta föräldrar. Men liten snoozade så dåsigt att han var nära att missa sin första födelsedag. Först efter en jämn dragkamp mot pediatrikers och morskors handkraft tvingades liten ut ur livet - in i livet. Allt på plats, redan snygg och efter sin första måltid låg han lugn och kisade mot pappas röst. Då och där, i famnen, inlindad i filten, tog tre liv en ny början. Nu är allt närvarande och direkt. Det mesta flyter, så även det mesta som kommer ur Erik. Tycker att han är så näpen att jag får hejda mig för att inte gå "möss och människor" mot hans lilla nylle. Jag som tidigare tyckt att spädisar varit lika söta som rotselleri. Lågoddsare att man knockas av sin egen knatte. Lågoddsare att man, trots tidigare löfte om annat, exponerar och visar den lille prinsen som vore han en bragdmedalj. Jag kommer att återkomma till min lilla familj, i lagom små doser, då och då.

Jag kommer nu istället, mot mångas vilja, (de som hoppades på en helt ny Magnus) återuppta mitt korståg mot enfalden. Osorterade gnäll kommer härvid åter att blandas med initierade pekpinnar och i stunden funna eller sökta sanningar. Eller så får musorna och sirenerna styra mitt knatter. Jag har omständigheterna till trots inte förlorat min näsa för samtidens erbarmligheter. Här följer några spaningar.

Skyddsjakt?
Tre vargar från Universal Telecom står på Brommaplan och cirkulerar runt pensionärerna som vore de marinerade lamm. Russin i rullatorer tecknar sig för all möjlig skit som de med största säkerhet inte kommer att behöva. Och det vet gråben. Att pensionärerna överhuvudtaget befattar sig med rökande ulvar i flip-flops och NWA keps kan ju inte bero på annat än att de väl injagade i hörnen inte vågar annat än att skriva på den streckande linjen. Och strategin är solklar. Jag har testat att gå rakt in i ulvahorden med något korkat och hugat i blicken utan att få någon som helst respons från dessa nazartyper. De tittar istället bort och slänger käft mot något rynkigt på huggavstånd. Jag skulle vilja göra mot dem såsom de göra mot söta mormor, utan vaselin.

Hjälp mitt hår - vinn en resa?
Jag har under en längre tid vaknat upp med en kalufs a la Andrew Fletcher on a bad hair day. Hur jag än ligger, vrider och åmar mig nöts badrumsspegeln dagligen av samma trötta tuppkam. Kan jag härmed raka av mig håret? Blir det åt helvete? Om ni svarar sanningsenligt kan ni kanske vinna en resa.

Studentflakens banderoller vittnar om fortsatt ungdomsarbetslöshet
Siktade ett följe med studenter på lastbilsflak. De nyblivna studenterna firade att deras utbildning var över genom att dricka alkoläsk och lyssna på Markoolio. På banderollerna på flakens sidor stod " Visa fittan - få en gratis bulle" samt "Har du flensost? - dela med dig!"Jag är osäker på vilka läroverk som bakat dessa studenter. Jag oroar mig dock en smula för hur de kommer att formulera sig vid framtida studie- och jobbansökningar. Och lite för Sverige.

Skägglotteri

Av de engångsrakhyvlar som finns i samma paket är oftast alla av olika kvalitet. De är helt enkelt olika vassa. Skrapor blandas med smidiga. Vadan detta skägglotteri? Har ni samma upplevelser? Skriv in och vinn en eventuell resa.

Audioter
Jag har vid två tillfällen, vid köbildning, stannat upp kön bakom mig för att släppa in bilister från sidogatorna längs Äppelviken. Vid första tillfället så var det en glänsande Audi A8 som makade sig in i fållan. När jag trodde att Ers nåd höjde handen för ett tack så såg jag att han istället lyfte sin pektelefon mot örat för att tacka börsen. I bakrutan en Stetson. Vid andra tillfället var det en fet Audi A6 som släpptes in i den ringlande kön. Inget onödigt artighets lull där inte, däremot så svängde herr doktor in mitt framför nosen på mig när vi väl kom fram till Tranebergsbron. Den här katten hade en dekal om en stor hästshow i Stockholm. Hur angriper jag allt det här? Vilka är de kausala länkarna?

Morsarvett?

I väntrummet på Karolinskas förlossningsavdelning gick helt plötsligt den blivande mamman ut och ställde sig för att varmröka två cigaretter. Mellan de tatuerade tassavtrycken på armarna stod inristat "Serenity". Pappan satt lugnt kvar och spelade online-poker på mobilen. Serenity betyder frid. Hetsar man upp sig i onödan?

Uttrycket "Rockar Fett" ska förmodligen förbjudas då det visat sig ge eksem i armhålan.

Vi syns!!

Eriks far.

Snart sekatörer

Jag såg mig själv i spegeln i morse. Knappast något hett villebråd för erotiker. Snarare någon man ingår professionella och kamratliga förbund med. Det fanns en tid där man kunde påstå det omvända. Men den tiden är lyckligtvis all. Jag ska nu använda mina sju återstående liv till att starta familj. Och jag gillar känslan av att köra i mittfilen. Och jag vet att ratta. Jag har en långsam Toyota Corolla combi, en fru (som rattar in högmässan på P1) och om en dryg vecka så kommer själva glittret runt granen. Jag blir då med gudars hjälp förälder. Sedan har jag bara julstjärnan kvar, att bli en hemmansägare med ett set av sekatörer. En som behåller pappret runt glasspinnen. Därefter får man dra i handbromsen. Annars går man in i The Band och insändarfasen. Man vill inte vara där.

Jag är med andra ord på väg att köra in bilen i garaget. I Stockholm begår man därvid familjekarriär, ty här ska allt mätas och bedömas. Kommer jag ställa mig över omgivningens och samtidens krav på modern familjevård? Kanske. Kanske inte.

Här i Brommaland lägger man livspusslet på liv och död. Det är en alternativ likriktning av alternativa riktningar. Genom vilket pedagogikdagis får jag ungen att bli både läkare och batterist som sin salig far? Vilken är rätt Sulky till skogspromenaden i år? Ska jag köpa nya träleksaker eller låta bygga nya? Är de biodynamiska grönsakerna på ”källan” mer näriga än de ekologiska på Ekerö? Vilken är den perfekta balansen mellan aktiv fritid och ”fredagsmys” (guidade exkursioner med sojakorvsgrillning samt grannmiddagar med grillad tonfisk, rosé och kubb. Och äventyrssemestrar.) Kruxet är att en aktiv fritid med cykelsemestrar och kajaksafari ofta kräver frekventa besök av Fröken Rut (vilka ”köps” efter rekommendation i grannskapet). Men här, i Åkeslund (Brommas Bronx) kan vi ännu, utan höjda ögonbryn, i all vår tafflighet, toffla ner till Pizzeria Tunnan utan att habitus rubbas. Här kan vi, och kommer vi, sätta våra unge i det kommunalas omsorger. Bara sådär. Tror vi. Och vi har sällan råd eller samvete att låta folk röja våra små tvåor.

I magasinet ”Family Living” kan man (i all välmening) läsa och lära för ett bättre familjeliv. Här kan man få råd om designstolar till barnens uterum samt hur du i all enkelhet kan leva ett klimatsmart designliv. I ”Family Living”, rustar familjen en övergiven kvarn utanför Stallarholmarna, samtidigt som de jobbar på en fotobok om Berlin och är självförsörjande på grönsaker och fisk. Tvillingarna bara ler och får inte nog av att leka på naturtomten vilken inte behöver klippas, ty den betas. Det är förövrigt så ”beyond Sofo” att hitta okända söderförorter att sätta sina Marimekko-pålar i. I nästa nummer avhandlas, kan tänkas, safarituren till Tyresö Centrum.

Förlåt. Jag snackar, gnäller och bufflar. Söker poänger. Om sanningen ska fram så har jag förbannat mycket att lära mig av Er därute. När jag väl sitter där rådvill och gråtfärdig med en miniversion bredvid. Utan verktyg. Kommer jag, mina vänner, be Er om råd. Var snälla då.

Ps: Bättre än svår IPA i handen än 10 fulöl på Nytorget. From nu and forever.

Dr Näbb

Sådan är den - tillvaron

Det känns som om jag lägger mitt livspussel med bindel för ögonen och två vänsterhänder insmorda i tran. Inför den största gåtan av alla står jag rådvill. Min samlade livserfarenheter utgör inte ens en parentes i den förberedande litteraturen (beroende på litteratur förstås). Men jag är behärskad och ödmjuk när jag fintas upp på läktaren av Försäkringskassan, när jag under profylaxen söker känna in urkvinnan i mig och när jag skriver mina listor och samlar mina poäng. Jag är koncentrerad. Jag är djupt okoncentrerad. Vill ändå, innan nedsläpp, få nära mitt kreativa alibi (vilken förvisso är en oläst parentes) för att på "nio" framstå som lite vitter innan jag tappar den sista känslan för svår skäggrock och bra bistros.

Men vardagen fortskrider på något sätt. Samma pastasallad men olika typer av keso. Eric Markis de Saade piskar mina öron like I owe it some crack money. Löpsedlarna kastar bandmask i öga och hjärna. Däremellan Lotta Engberg, körslag och trav-information på blå skärmar. Man snitslar sig efter surt förvärv snabbt hemåt och zappar till Axess eller Snooker. Blir i bubblan tills man har ork att krypa ner i bingen och somna på lite sparad Coccillana - Etyfin. Sådan är den - tillvaron mitt i frånvaron.

Rondellen vid Brommaplan inte är byggd för trafik. Den är ett körslag.

Jag läste i dagens Metro att spåreländet i Stockholm beror på tågen. Tågen förstör spåren? Där har vi felet. Det är tåg på spåren (de smiter tydligen från spårhallarna vid vargtimmen och ollar spåren å det grövsta. an Juholt göra något tro?)

När jag var ung och stilig hade jag en Fender på magen. Nu har jag istället fendrar på sidorna av magen. Det kanske blir modernt någon gång när växthuseffekten ger människan simhud mellan tårna.

Jag e-deklarerade häromdagen. Innan dess var jag tvungen att fixa något som heter Bank-ID. Jag gjorde därtill ett reseavdrag. Är nu helt inställd på att min teknikhybris och "klippar stil" kommer tillbaka och biter mig i arslet likt en tuff Vindaloo.

Promenerade med en trevlig prick häromdagen. Det var bra. Promenader, fik och telefonsamtal kommer väl bli en ny del av livet. Vilket ju är bra (svett).

Det är pingis VM. Det är bra. Jag tror som fan att en asiat tar hem det.

Jag bara svamlar. Okoncentrerad. Koncentrerad. Trött.

Sängen utan att passera gå (och kylskåpet).

Vi hörs.

Herr Skarbo

Så funkar det

Mina förkylningar är snäppet värre än kvinnors och de flesta andra killars. Detta faktum är helt säkerställt.

Vetenskapsrådet och vitterhetsakademien höll igår presskonferens på Aronsborg. Man har genom kvalitativa studier kommit fram till att det tar cirka 6,4 enheter alkohol innan frågan "vem på jobbet skulle du?" ställs. Det tar i runda slängar 7,1 enheter för att besvara densamma. Frågan "Hur mycket skulle du ha för att ?" är fortfarande höljt i dunkel, ölet alltså.

I alla grupper och på alla föreläsningar och i alla sammanhang måste det alltid finnas en person som säger, "det är väldigt dålig luft här inne" för att senare gå över till "vi hör väldigt dåligt här bak" och det är sällan den skönaste katten i gänget om man säger så. Vem planterar dom?

En borgerlig vigsel tar 33 sekunder att genomföra. Det tar 33 minuter för ens närmaste att föreviga ögonblicket. 33 timmar senare tar det åter 33 sekunder för att inse att nästan ingen av bilderna blev bra.

HF/HC/HS (high fat/high carb/high sugar) metoden fungerade inte alls bra på mig. Efter ett par veckors sträng diet har min mage har förvandlats till en hoppborg för smurfar. Smartsmurf låter meddela att denna attraktion är "åksäker", och att här kommer "ingen smurf någonsin att göra sig illa" det lilla aset.

Är det varmt och trångt i vagnen? Då tar det cirka sex minuter innan en rumän med el-fiol tar det allmänna utrymmet i anspråk. Idag spelades temat från "A Love Story". På väg till profylaxkursen. En söndag. I april. Men jag är i liv och har hälsan.

Man kan inte få retroaktiv ersättning från Försäkringskassan för att ha vabbat ett sjukt fadderbarn....sa en kompis till mig. Däremot kan man få ersättning för att man är föräldrarledig. Efter en dryg timmes föreläsning om detta har jag dock fortfarande ingen aning om hur det kommer att gå till. Det blir spännande.

Vid 41.5 års ålder börjar det bli svårt att se skillnad på svårt "rätta" hipsters och personer hänvisade till gruppboenden. Är killen med tejpade glasögon AD på Acne eller på väg till mamma på lunch? Jag har även märkt att skråkläder typ "Blåkläder" säljs som "leisure wear" till ungdomar. Detta kommer att rendera i en insändare.

Det där med att visualisera/bygga upp målbilder fungerar inte. Det hjälper inte att visualisera en målbild. Man kan sätta upp ett mål för att sedan träna som fan och hålla sig ifrån sprit och chips. Det är det som gäller. Bara.

Faktum är att det är måndag i morgon. Efter en kortare tids sjukdom ska jag tillbaka och arbeta med de ärenden som blivit äldre. Först därefter får jag pengar till min försörjning. Så funkar det.

Ta hand om Er gullungar

Maken, tf fadern och bilisten

Som ett vårtecken giver jag dig...det kursiva

Det spirande hoppet

Vårsäsongens efterlängtade löne- och utvecklingssamtal är här. Återigen ska hårda fakta viktas mot mjuka värden och rendera i en ny lön som gynnar den som producerat mest under året.

Skrubbsår och barnaspring.

Kidsen kisar mot vårsolens reflektioner från pektelefonen. I väntan på bussen. Som tar dem till skolan, 400 meter bort. Måtte dessa sportskor aldrig trampa simpel barmark.

Nybrogatan i vårkostym.

Med popcorn och bra sittplats. Skåda in påfåglarna och kejsarna av Portugalien när de positionerar sig inför parnings- och golfsäsongen. En lördagsfömiddag i smilets tecken.

Skatparets silvergömma.

De närmast fönstret är tillbaka efter en " time-out". De har hittat lågan igen och flyttar tillbaka till, vad jag kan se härifrån, illa byggda bostad (fuskbygge med pinnar i oreda). De säger att de är glada att vara tillbaka i Åkeslund och att de nu har lärt sig att andas. De ska ta en dag i taget. Resa mer. Aldrig mer stressa fram tygval eller tillbehör till köket.

De fagra Talgoxarnas lovsång.

Samma "bit", år efter år, genom muntlig tradition och övning överfört talgoxgenerationer emellan (utom lille Skylar, stackarn).

Vågskvalp

Missa inte vårens TV satsning "Jag vill också slå Filip och Fredrik på pungen". Gästartister Lena Adelsson Liljeroth och Martin Stenmark. Betalande publik får påsar med boxer-abbonemang och Sverigelotter.

Men! Det här blev ju mest trams. Jag går därför och lägger mig. Och skäms.

By the way, är ni nere med Kolja? Denna fulfisk funkar inte bara till snabbmat utan går ypperligt att ratta i ugnen. Med sjukt mycket grädde och kapris. Gör't.

Och. Skaffade ny båge idag. Den kostade 5 000 kronor. Utan motor. Glasen enkelslipade. De är väldigt 2009 enligt Kissie, men det är ju inte så illa pinkat av en strutt som mig.

Till sist. Jag är en egocentriker av mått. När Homan i morse sade att han hade varit på Fotografiska avbröt jag och sa "där har jag aldrig varit" sedan gick jag ut ur rummet. Bättring och bot.

God natt.

Mungo Sassa

Sexchock med getter i kloster

Jag har inte ägnat min blogg någon omsorg. Men jag har haft laga förfall ty jag har på kort tid varit upptagen med att fatta vuxna beslut i vad som håller på att förvandlas till ett svårt vuxet liv. Efter år med livet på ryggen, tar jag nu rygg på livet och gör ett Northug-ryck mot något som jag hoppas kan liknas vid en delseger i tour-de-life. Under resans gång hoppas jag att bli en helt normal man med koll på räntor och skit. Och jag gör som vanligt allt på en gång. Efter år i dvala studsar jag upp ur tv-soffan och gör helikoptern. Det snurrar. Jag vill hålla Alfons pappa i handen för vägledning. Vi kan röka pipa och snacka, mjukismän emellan. Om allt går i lås så är jag både herr, pappi och ägare till herrgårdsvagn innan du har sagt hundra. Därtill ny tjänst, sidouppdrag och det sociala. Jag har inte haft sinnesro att skriva blogg. Kanske senare.

Och så har jag fått en ny haka. Upptäckte den till mitt förtret när jag intog rygg och läsläge. Kuddhöjd och nackvinkel var rätt. Men ny hud skavde retsamt mot halsen. Jag fick ta bort en kudde. Om min viktökningskurva håller i sig kommer jag vara mitt eget land 2013/14. Då kommer jag att bli nationell mästare i pingis.

På tal om Pingis. Mattias Översjö är nu min nya pingisidol jämte Joo See Hyuk. Ni vet deffen.

Så, vadan rubriksättningen? Vill kolla nedladdningsfrekvensen förstås (och hitta nya likasinnade vänner). För att för omväxlingsskull få vara ett uns cynisk. Det spelar ingen roll om jag så skulle nedteckna meningen med livet eller om jag medelst himmelsk inspiration och vägledning kunde sätt ord på, eller definiera, kärleken. Det skrivna ordet kommer aldrig hålla morgonstånd mot autoerotikernas behov av finpixlad älskog. Den av mina uppdatering som tidigare fått mest nedladdningar hette "nötmix". Undrar vad statistiken visar i morgon och hur många familjefäder som raderar cachen...för säkerhets skull.

Jag skriver något snart igen...tror jag.

Avd.dir Skarbo

It's a show about nothing

Då var det som förgjort igen.

Jag bär både pyjamas och morgonrock. Jag hasar mig fram i tofflor. Jag läppjar lapsang. Jag mumlar. Jag har läderband i bokhyllan och svår fransk dödsmetall på skiva. En sådan sökt författartyp borde väl utan större åthävor kunna värka fram några rader. Men mitt "skrivarjag" gör även denna kväll en slät figur. Jag är liknöjd. Jag vill istället retirera till soffan, låta snuset verka och titta på Sherlock. Detta är min enda och högsta önskan. Lättjan och förnöjsamheten efter mat och bad har lagt sig som ett bolster över gnällspjället och då är det fan till att skriva. Man är liksom oskadliggjord. Jag återkommer om någon timma....då ska gåspennan surfa fram på vågor av etter och napalm. Men nu är det patron ur.

Tillbaka. Jag lider melodifestikval, efter att under några tuffa minuter, mellan glesa fingrar, slängt ett getöga på eländet. Borde undvikit detta. Men det är som när människor bevittnar en olycka. Vi är fascinerad av det makabra och melodifestivalen är inget annat än ett nutida gladiatorspel där man i direktsändning, med tacoflottiga händer, applåderar enfaldens lustmord på den goda smaken. Förutom att musiken suger Mubarakpung så är festivalen direkt konstig. Tävlingsreglerna är som tagna direkt ur John Malkowich huvud och själva produktionen är berlusconsk. Schlagermusiken, vilken är ett konstigt hopkok av pop och visa, med vissa oskrivna estetiska och tematiska regler, strävar främst efter att passa ett format som man egentligen inte riktigt kan definiera. Resultatet blir inte bra. Och det är inte menat att det ska vara bra. Det är som landhockey. Man spelar bara med ena sidan av klubban. Its a show about nothing.

Såg även lite på Årets Kock 2011. Här ska alla som kan tralla eller vända på en flintastek bjudas in i festen. Matlagningskonsten pressas in i produktionen. Skillnaden här är dock fortfarande att de bästa kockarna tävlar mot varandra för att sedan bedöms av en samlad fackelit. I årets kock så vinner inte Tacos varje år.

...fan jag måste sova. Ska till Göteborg i morgon på kick-out. Eller hur. Men innan jag går och knyter mig så vill jag ställa några frågor som ni kanske kan svara på eller hjälpa till att få svar på.

Bussgåtan. Vi är ett ultra-stort gäng självspäkare som varje morgon räknar till fem tomma bussar 117 på en 176/177. När den blå djävulen väl kommer är den försenad alla får inte plats på bussen. Under halva färden sätter man därför in en extra buss för att kunna forsla dessa tappra skattebetalare till sina arbeten. På väg hem från jobbet så går det sedan fem tomma buss 115 på en sen och till måttet rågad 176/177. Detta sker varje dag. Varje år. Vem rattar trafikplanerarnas huvuden. Är det Dr Huuuffhurrr?

Har mimarna (de i svart vitt) slutat dra i fiktiva rep och istället kör "mänskliga statyer på stan" (de i silver) eller är det andra som tagit över? Eller har mimarna bytt diciplin? Är det lagligt?

Har Panflöjten gjort sitt inom popkulturen. Hur länge kommer den, panflöjten, att vara laglig?

Är man stel "svensk" om man inte upprepat säger att man uppskattar afrikansk dans. Undrar?

Sådana där uppblåsbara- och eller skumgummihänder och plyschhattar som förekommer inom supporterkulturen. Är det bra? Hur länge kommer det att få vara lagligt?

Några inflyttade söderkisar från Ljungby hävdar att de var först ut med den nygamla trenden "upprullade chinos". De ska även ha förutsett den rumänska filmvågen. Är de trovärdiga? Får de säga så? Är det lagligt?

"Streetkultur" som sponsras av myndigheter och presenteras i kommersiella och politiskt korrekta paket. Är det framtidens rock musik?

Är det sant att ligister från Chalmerspexet och tidningen Blandaren brukar träffas utanför Broder Tuck och slåss med järnrör?

Som sagt bara några frågor...i förbifarten.

P.M. Skarbo

Kejsaren av Polymasien

Jag är nere med soffan. Jag polymasar.

Jag hade faktiskt samlat på mig en del hyggliga fniss och pekpinnar till aftonens planerade skrivövning. Dessa var tänkta att utgöra underfundamenten i en pigg och framsynt uppdatering. Men det vill sig inte. Mina upplägg har i takt med kvällen blivit till diffusa brottstycken i en kolerisk dröm. Jag kan t ex inte få ihop mobilanteckningarna "Rocko vet att ratta en vattensäng" och "vad är dealen med sk framfötter". Jag förstår i någon mening vart jag var på väg men har inte orken att ro detta nonsens i land ty en begynnande flunsa har fyllt min skalle med "fudge". Jag är med andra ord sjuk. Manssjuk (inte gubbsjuk).

Söndagens senare hälft har därvid gått åt till att, varv för varv, dampzappa mig runt basutbudets flubber. Detta utan att lägga märke till något att bli irriterad över. Det är med andra ord rätt illa ställt. Men nu, när jag ändå sitter här å krystar med foliehatten på ska jag göra ett tappert försök att trotsa feberyran och agera martyr i musans tjänst.

Kvällspressens rubriksättare har återigen underdoserat sitt Ritalin. Expressen hade häromveckan ett löp som löd " Skräck-halka efter tö-chock!" Detta samtidigt som översvämningskatastrofen i Brisbane ödelade land och liv. Hur skulle denne fackman genom sitt sinne för dramaturgi kunna göra denna katastrof rättvisa? HELVETET, HELVETET, HELVETET plus nakenchock!

Eurosport är fortfarande den kanal på vilken man genom ett enkelt felzapp kan upptäcka de mest bisarra av idrotter. Övningar rotade längst ner i idrottens näringskedja, och ofta utövade i det gamla örikets mer lokala regioner. Upptäck den keltiska varianten av Boccia kallat Bowl (givetvis ovalt klot, ty det är britter), fårvallning, fårvallning med dubbelt halvslag om egen part, samt avarter av kampsporter där bara färdiggnagda ben finns kvar efter envigen. Den skönaste, mest antropologiskt intressanta, är dock dartkulturen och dess "air". Såg damfinalen från utsändningen av en stor årlig dart-turnering från England. Idrottstjejerna såg ut som om de vore castade till en Ken Loach rulle eller som panelhönor på ett National Front Disco. Upptäck Eurosport.

Jag har köpt en ny dator. En Mac. Bra så, men hur högerklickar man dess mus. Jag behöver högerklicka. Jag är en högerklickskille och behöver denna manöver i mitt dagliga handhavande.

Burr.....jag kanske måste stanna hemma i morgon. Vill inte.

Jag stannar här. Jag återkommer längre fram med något stringent och genomtänkt. Funderar på att skriva ett helt inlägg om någonting. Någon gång.

Smell You Later!

Kraken

Rätt in i elvan - utan stödhjul!

2010 och jag skiljs som vänner. Har under året infriat uppsatta mål och löften, förutom ett, av "mindre vikt". 2011 kräver dock ett annat typ av fokus. Valde därför att avsluta mitt "sejourarbete" på Arlanda. En tid som länge kommer att prägla min syn på arbete. Det var lärorikt, kul och småjävligt. Valde därför, efter åtta månaders ålning medels hasning, i samråd med verkmästaren i magen och John Blund, att försöka återerövra en omeoprazol-fri tillvaro bland de trygga båsen på gråkulla. Man har ju inte vett att sakna vardagslunk och rutiner när de inte står på agendan. Tro mig. Åkte efter mitt sista pass på Arlanda, med det sista expresståget för året, en poetisk och passande sorti. När jag på väg hem vilade ögonen på det vita genom vagnens frostade glas erfor jag dock bara melankoli. Nu, några dagar senare, känner jag mig dock nymuckad och lättare. Det blev precis lagom så här (kommer dock sakna många sköna kollegor).

Står nu med fötterna precis innanför tröskeln till 2011. P jävla uh. Det är nu dags att hämta ny krafter, trampa mil i spår, börja äta frukost och pressa morotsjuicer och skit ty året framför mig blir minst tre år långt(och förhoppningsvis motsvarande bra). Men var inte oroliga, jag har inte lossat på gnällbältet över julen eller vaskat bort min grumpyness med nyårsbubblet. Här följer årets första fnys.

Till synes dyra och fina cyklar står till sadeln i snö utanför min port. Vårt cykelrum ligger tjugofyra meter därifrån. Det verkar inte finnas en tanke på att ställa in cyklarna där. Om det nu skulle vara för jobbigt eller "vanligt" att ställa in sin cykel i garaget så undrar jag hur dessa element ser på tandborstning och toabestyr. Om det mest ansträngande de gjort i år är att ta ett sms-lån för att bekosta nya Canada Goose jackor så undrar man ju hur dessa lat-talibaner tänker när de vaknar bakfulla efter ett oskyddat fylleknull på Ålstens Marina....gå ner till Apoteket och köpa dagen-efter-piller......nah, det får bli Pizza Express och repris på Paradise Hotel istället!

Med tanke på att jag snart skulle avsluta min tjänst på Arlanda (endast 11 resor kvar) tänkte jag se över min möjlighet att slippa köpa månadskort för 1050 kronor. Efter att ha delgett mitt ärende för personalen utspelar sig följande fars..

- Ja, vad säger du? Vad finns det för alternativ?
- Tja, du kan ju köpa ett 20-kort.
- Ok, vad blir det?
- 1000 kronor.
- Hm, det är ju lika mycket!
- jo
- Men å andra sidan kan jag ju använda det privat över året sen, det gäller väl för ett år?
- Ja
- Ja, men då kan jag ju dra nytta av det bättre än ett månadskort
- Nej
- Inte?
- Nej, du får inte använda de överkjutande resorna om du inte arbetar på Arlanda?
- Nähä. Finns det inget motsvarande 10-kort jag kan köpa då?
- Ehh, nej. Men du kan köpa ett 15-kort!
- Sweet, vad bra, vad blir det.....
- 2 500 kronor....
- Men det är ju dubbelt så dyrt....
- Ja, vill du ha det eller?


Idag stod undertecknad, och kanske ytterligare 1,2 miljoner nödbedda, i kö för att, med tanke på vinterföret och helgernas matfrosseri, köpa ful-lagg för motionsbruk. Stod 35 minuter i kö för att invänta fackmans inrådan. Fick på nåder träffa en så där skönt fri och postironisk 80-talist, med porrfilmsmustach och snowboardrufs. Killen hade onekligen åkt en del bräda och kanske även lyssnat på storebrorsans Bad Religion plattor. Han hade mig vid, "Läget". Jag sade att jag ville ha ett par ful lagg för horisontell alternativräning, inget dyrt, inget svårt, skidor att ta med i handen och spänna på sig utanför affärn. Fick veta att det för tillfället inte finns en enda skida i Europa under 4 500 kronor. Alla ful-lagg är slut. Jag undrade, du menar Stockholm? Nej för helvete, i Europa! sa han. Han visste det. Det slog mig att han hela tiden drog upp sin skatepunk t-shirt under vilka uppenbarade sig ett par röda Calvin Klein kalsonger i Kriss/Kross höjd. Han nöjer sig inte där utan fingrar under samtalet på raggarsträngen. Så fritt och så slackerskönt att vi på ful-laggs-stråt inte kan förståt. Sedan kom det. Som från ingenstans stoppade geezern in labben innanför kalsongen. Det var definitint fingertopp mot rot. Hade jag mot all förmodan köpt ett par skidor av denne, och då avslutat affärn med ett handslag hade han ju lika gärna kunnat olla skidan direkt. Gick sedan över gatan till Roslings (23,7 meter därifrån) och köpte mig ett par ordinära skidor.

Herrn